Skip to content

OMS har avlyst alle arrangement frem til sommerferien. Generalforsamling vil bli gjennomført på www.oslomilsamfund.no

Foredrag i Oslo Militære Samfund
mandag 12. januar 2009

Ved
Amiral Kaskeala

Finlands Överbefälhavare

ÖMSESIDIGT FÖRSTÄRKANDE STRUKTURER – ETT FINSKT PERSPEKTIV 

Jag vill framföra ett varmt tack till Oslo Militära Samfund för den vänliga inbjudan att få tala om det fördjupade nordiska försvarssamarbetet ur ett finskt perspektiv. I kvällens anförande kommer jag först att analysera samarbetet i ett säkerhetspolitiskt ramverk. Därefter följer några ord om det finska försvaret. Avslutningsvis blir det några reflektioner kring praktiska samarbetsområden.

LES OGSÅ: Eventyrlig forsvar i nord (artikkel i Aftenposten 14. januar 2009) 

Det säkerhetspolitiska ramverket

 

Amiral Kaskeala Finlands Överbefälhavare. Foto: Stig Morten Karlsen, OMS

De nordiska försvarsministrarna publicerade i november 2008 en gemensam artikel. I den konstaterade ministrarna att dagens breda hotbild känner inga gränser och påverkar många länder samtidigt. Det är inte heller möjligt att se en militär konflikt i vårt närområde som enbart skulle påverka ett land, eller behöva mötas av ett land enskilt. Det är genom samarbete som vi bäst stärker de nordiska ländernas säkerhet. Ministrarna såg även att den strategiska rollen för vår region förändras. Det behövs ett fördjupat nordiskt samarbete och ökat samarbete med övriga Östersjöstater för att hantera de framtida utmaningarna.

 

Många av våra säkerhetsbekymmer är minsann gränsöverskridande och inte möjliga att åtgärda utan omfattande internationellt samarbete. Den globala klimatförändringens följder kommer till uttryck på olika sätt i olika delar av världen. Den globala ekonomin påverkas av sinande råvaru- och energiresurser. Den världsomfattande recessionens följdverkningar kan inte ännu bedömas.

 

Stora förväntningar läggs på USA:s nyvalde president Barack Obama. Krigen i Mellanöstern, Afghanistan och Afrika är på den internationella dagordningen. Allmänt förväntar man sig snart sagt världen över, att president Obamas administration sätter i gång och reder ut knutarna.

 

Det internationella samfundet utvecklar sin förmåga att upptäcka, förebygga och hantera kriser. Förenta Nationernas roll är central och dess samarbete med regionala organisationer såsom den Afrikanska unionen, den Europeiska unionen, Nato och OSSE ökar på ett kännbart sätt det internationella samfundets handlingsförmåga.

 

I Europa har den Europeiska unionen haft stora framgångar under de senaste åren. Fred och välstånd dominerar nu en tidigare krigshärjad kontinent. Unionen antog sin första säkerhetsstrategi ”Ett säkert Europa i en bättre värld” vid Europeiska rådets toppmöte år 2003. Den militära snabbinsatsförmågan i planerad utsträckning tillkom 2007. År 2008 pågick allt som allt 14 operationer i unionens ledning. I fem av dessa ingick militära resurser omfattande 5 600 soldater tillsammans.

 

Det är värt att notera att Norge har kännbart deltagit i EU-ledda operationer. Inte minst inom den nordiska snabbinsatsstyrkan, the Nordic Battlegroup, har det norska bidraget varit värdefullt och ett gott exempel på hur de nordiska länderna kan komplettera varandra även i sådana situationer, där de grundläggande lösningarna avviker från varandra.

 

Nato har utvecklats allt tydligare till ett instrument för säkerhetspolitik och krishantering och levererar därigenom sådana tjänster som medlemsländerna och det internationella samfundet önskar. Operationerna i Afghanistan, på Medelhavet, på Indiska Oceanen och stödet till Afrikanska unionen har förskjutit tyngdpunkten i Natos verksamhet till områden utanför Europa. Samtidigt som den internationella krishanteringen ligger överst på alliansens arbetsordning, kvarstår det gemensamma försvaret som alliansens kärnuppgift.

 

Inom det nordiska försvarssamarbetet är det en styrka att Norge och Danmark är Natoländer. Kunskapen och möjligheten att till lämpliga delar ty sig till Natos lösningar och processer säkerställer kostnadseffektivitet och gör det lättare att undvika dubblerande lösningar. Vårt samarbete överskrider smidigt alliansgränser. På motsvarande sätt som Norge deltar i EU:s snabbinsatsstyrkor, har Finland och Sverige signalerat viljan att bidra till Natos NRF-trupper.

 

Närområdet

På juldagen 1991 höll Sovjetunionens sista statschef Michail Gorbatjov ett tv-tal där han beklagade att sovjetrepublikerna hade beslutat att upplösa Sovjetunionen och skulle gå sina egna vägar. Knappt 15 år senare betecknade Rysslands president Vladimir Putin händelsen som 1900-talets största geopolitiska katastrof. För oss betydde 1990-talet däremot inledningen till en gynnsam tidsperiod.

I den svenska försvarsberedningens rapport från december 2007 säger man att Norden och Östersjöregionen präglas av stabilitet, dialog, och samarbete på en aldrig tidigare skådad nivå. Detta underlättas av betydande värdegemenskap länderna emellan. Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige har stora likheter politiskt, historiskt, kulturellt och språkligt. I den finska säkerhets- och försvarspolitiska redogörelsen sägs sammanfattande, att utvecklingen på Finlands närområde kommer att visa i vilken mån globala problem kan bli ett hot för den interna säkerheten och hur stormaktsrelationerna utvecklas.

 

Framsteg i samarbete och integration är centrala stabilitetsbyggande faktorer. Men den internationella ordningen är, som vi alla känner till, för närvarande inte utan bekymmer.

 

Den ryske presidenten Dimitri Medvedev slog hösten 2008 mycket tydligt fast att geopolitiken har återinträtt som den ryska utrikespolitikens ledstjärna. Enligt Medvedev har Ryssland en legitim intressesfär som består av dess grannländer: ”Om ryska medborgares liv och heder är i fara, kommer Ryssland naturligtvis att vidta bestämda och direkta åtgärder. Jag har sagt det förut, att vi kommer att försvara våra medborgares intressen, oberoende av var de bor[…].” Georgien-kriget bevisade att Ryssland är redo att gå från ord till handling, om den politiska ledningen så bedömer.

Ändå, mycket skall till innan vi kan börja tala om en återgång till det kalla krigets konstellationer. Vi kan fortsättningsvis se med tillförsikt på utvecklingen inom vår region. Men samtidigt kan vi heller inte blunda för, att det säkerhetspolitiska klimatet har blivit kärvare. Den pågående gaskrisen mellan främst Ryssland och Ukraina har också säkerhets- och geopolitiska dimensioner. I utkastet till en långsiktig säkerhetsstrategi anser Ryssland att kampen om råvaroresurserna kan leda till militära konfrontationer i olika regioner, inklusive det arktiska området.

 

Vad betyder då säkerhetssituationen för det nordiska försvarssamarbetets del?

 

Olika säkerhetspolitiska lösningar inget hinder i försvarssamarbete

 

Inom internationell krishantering har samarbetet mycket att ge genom att effektivera våra insatser. Genom att arbeta tillsammans kan vi uppnå mera och nå resultat som direkt bidrar till att minska nöden i världen. För det här finns ett klart behov. Ur detta perspektiv känns vårt arbete därför angeläget.

Därtill kan det nordiska samarbetet fungera som en vägvisare för samarbete och samverkan i större skala. Våra länder har gått in för olika integrationslösningar. Vi kan inom den nordiska kretsen visa nyttan av bland annat rollspecialisering, någonting som är aktuellt såväl inom Nato och EU som även i organisationernas inbördes arbetsfördelning.

 

Agerar vi tillsammans, kan vi avdela framstående styrkebidrag till olika insatser. Vi kan vara först på plats, bidra med toppkvalificerat kunnande, eller delta uthålligt i en operation. Tillsammans lämnar vi ett större säkerhetspolitiskt avtryck, vilket betyder ökat inflytande inom EU och Nato. Jag förutspår att den rapport som Thorvald Stoltenberg i nära framtid skall ge ut, kommer att betona den här synpunkten.

 

Då vi flyttar blicken till vårt eget område, kan vi säga att Norden inte utgör något säkerhetspolitiskt vakuum. Stormaktskonstellationerna har genom århundradena återspeglat sig i Norden och inom Östersjöregionen. Vilken betydelse tillskriver vi det nordiska försvarssamarbetet i denna kontext?

 

Nordiskt försvarssamarbete är ett återkommande tema inom den säkerhetspolitiska debatten. I detta sammanhang kan vi bara erinra oss om vad den svenske försvarsministern Sten Tolgfors skrev i Dagens Nyheter den 20 november förra året. Tolgfors säger att ”det är mycket svårt att se en situation där Sverige skulle lämna ett annat nordiskt land eller EU-land att ensamt möta en säkerhetspolitisk försämring. Tvärtom byggs Sveriges säkerhet gemensamt med våra grannar.” Tolgfors debattinlägg är väl förankrat bland de svenska riksdagspartierna. Den svenska försvarsberedningen har i sina senaste rapporter sagt att ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en naturkatastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller ett nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.”

 

De svenska inläggen utgör en utvidgad tolkning av säkerhetsklausulen, som ingår i den Europeiska unionens inte ännu godkända Lissabonfördrag. Klausulen är ett uttryck för EU-ländernas omfattande solidaritet. Den förpliktar till stöd och bistånd, om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium. Den kan också tillämpas i andra situationer än direkta militära hot. Klausulen innebär inte nya militära ledningssystem eller andra resurser för EU. Juridiskt medför klausulen en folkrättslig skyldighet för medlemsländerna, inte själva EU som en gemenskap. Det tillkommer nämligen medlemsländerna själva att besluta om den praktiska utformningen av hjälpen.

 

Finland har varit försiktig med tolkningen av Lissabonfördraget, även om jag är övertygad att solidaritet skall poängteras i regeringens kommande redogörelse. Hur det blir på sikt, beror på många faktorer, av vilka Natos utveckling och den europeiska säkerhetssituationens förändring är de viktigaste. Det är självklart, att också i framtiden Nato utgör till huvuddelen av EU-länderna grunden för det gemensamma försvaret. I dag hör 21 EU-länder till Nato. Inte heller Finland vill utesluta Nato-medlemskapet från sina framtida säkerhetspolitiska alternativ.

 

Från fall till fall kan vi ställas inför situationer, där vi ensamt eller tillsammans möter nya strategiska hot och utmaningar, säkrar energi- och handelsflöden på våra farvatten eller hanterar olika incidenter som kan komma att påverka våra intressen och territorier.

 

Det påkommer oss alla att upprätthålla en förmåga att reagera i konflikter och i situationer med påtryckning. Finland – och Sverige – svarar för sin territoriella integritet och sitt försvar som militärt alliansfria stater. Den norska och danska försvarslösningen bygger på det gemensamma försvaret inom Nato.

 

Vi är alla överens om att en regionalisering av säkerheten inte ligger i någons intresse. Nato-medlemskapet för Norge, Danmark och Island och EU-medlemskapet för Sverige, Danmark och Finland bildar det större ramverk inom vilket samarbetet kan genomföras. Nordiskt försvarssamarbete kan inte bli ett självständigt säkerhetspolitiskt alternativ.

 

Det nordiska försvarssamarbetet är framför allt ägnat att upprätthålla våra respektive förmågor över en kritisk massa och säkerställa kostnadseffektiva lösningar. Att samarbetet har ett säkerhetspolitiskt signalvärde, är också sant. Helheten är mera än de enskilda delsummorna. Men tills vidare talar vi enbart om ett signalvärde.

 

Försvarssamarbetet viktigt för Finland

 

Enligt lagen om försvarsmakten har det finska försvaret tre uppgifter: vi skall försvara Finland, vi skall ge handräckning till andra myndigheter och vi skall delta i internationella uppgifter.

 

Av de uppgifter som den nya lagen föreskriver försvarsmakten är försvaret av vårt land det entydigt viktigaste. Utbildningen och utrustningen av våra trupper, anskaffningarna av vapen- och ledningssystem, utvecklingen av infrastruktur och i praktiken nästan all vår verksamhet har detta som mål.

 

Våra krigstida operativa trupper enbart inom armén räknar ca 60 000 soldater och innefattar bland annat fem brigader och två mekaniserade stridsgrupper. De regionala trupperna är över 200 000 man. Det är faktiskt här som den stora skillnaden uppstår i en nordisk jämförelse. De regionala trupperna är indelade i brigad- och bataljonssammansättningar. De har tung beväpning, men saknar mestadels tidsenliga stridsfordon. Ändå lämpar de sig väl för försvarsuppgifter – någonting geopolitiken och historien har lärt oss, att vi inte kan vara utan.

 

Marinen förfogar över robotbestyckade kustkorvetter, minläggare och –röjare, tillsammans cirka 20 stridsfartyg. Flygvapnet har 130 jetplan av vilka de förnämsta, dvs. 63 F-18 Hornet stridsflyg, skall kvarstå i tjänst ännu till mitten av 2020-talet.

 

Vi använder fortsättningsvis över trettio procent av försvarsanslagen till nyanskaffningar. Genom att koncentrera investeringar till de operativa trupperna har vi byggt upp ett regionalt försvarssystem, där den vassa spetsen består av modernt utrustade operativa förband med bland annat Leopard 2 -pansarvagnar, CV-90 stridsfordon, NH-90-helikoptrar, bepansrade Patria- truppfordon och MLRS-raketkastare – för övrigt materiel som i huvudsak ingår även i Sveriges och Norges arsenaler. Vi har satsat mycket på ett tidsenligt integrerat ledningssystem, och i nära framtid skall vi besluta om betydliga förstärkningar till markbaserat luftvärn.

 

Den finska försvarsviljan är erkänt hög. Årligen utför cirka 25 000 unga män och kvinnor sin förstagångtjänst och dessutom 25 000 reservister deltar i repetitionsövningar. Försvarets trovärdighet förutsätter naturligtvis ordentlig beväpning. Därför har vi inte haft råd att ansluta oss till alla internationella nedrustningsavtal.  För Finland står den nationella säkerheten alltid före ädla internationella strävanden, hur behjärtansvärda de än är.

 

Under hela efterkrigstiden har det nationella försvarets resurser kunnat användas även till stöd för samhället. Det är inte nationalekonomiskt förnuftigt att varje enskild myndighet skaffar sig den expertis eller den materiel som behövs i alla tänkbara situationer. Polisen kan alltid räkna med att få pansarfordon av försvarsmakten, räddningsväsendet kan förlita sig på våra NBC-underrättelser och gränsbevakningsväsendet såsom även andra myndigheter kan basera sin verksamhet på den luft- och sjölägesbild försvarsmakten producerar – bara för att nämna några exempel.

 

På samma sätt resonerar vi kring internationella krishanteringsuppgifter. Vi har inte råd att upprätta separata trupper för nationella och internationella uppgifter. Våra bidrag i de internationella truppregistren och i de internationella operationerna består därför av bidrag som primärt är avsedda för uppgifter inom det nationella försvaret – i första hand således att försvara vårt eget territorium.
Utomstående vill inte alltid förstå den finländska modellen. Jag hör då och då uttalanden att Finland borde frångå det territoriella försvaret. I likhet med de andra nordiska länderna borde vi koncentrera oss på internationella operationer eftersom våra resurser inte lär räcka till för bägge två. Ändå är Finland – liksom Norge – i förhållande till sin folkmängd ett av de största länderna i Europa när det gäller att upplåta trupper för internationella operationer.

 

Jag hävdar att den finska satsningen på ett försvar som täcker hela landet och som är så utrustat att det fungerar krigsförebyggande, är fortsättningsvis vårt främsta bidrag till stabiliteten i Norden. Då vi samtidigt utnyttjar försvarsmaktens resurser även i den internationella verksamheten, klarar vi av bägge uppgifterna.

 

Den finska försvarsbudgeten har utvecklats mycket gynnsamt under de senaste åren. Regeringen har tagit sitt ansvar. Försvarsanslagen har årligen ökats med hela åtta till nio procent.

 

Dessvärre betyder detta inte att vi kunde slå oss till ro. Under nästa årtionde kommer många tunga materielsystem att fasas ut. Därför kommer vi att vara tvungna att skära ner vår krigsorganisation. Vi står inför samma bekymmer som våra nordiska kamrater och därigenom är det nordiska samarbetet så viktigt för oss. Allt som ökar effektiviteten, alla möjligheter till synergier och skalfördelar intresserar oss och rentav är nödvändiga för att vi skall kunna upprätthålla trovärdig militär styrka under 2010-talet.

 

Synergier och snara leveranser

 

Försvarsmakterna i Norge, Sverige och Finland har stora likheter och vi har samarbetat sedan länge inom en mängd områden. Försvarsmakterna står inför likartade utmaningar och möjligheter. Begränsade ekonomiska resurser och små volymer gör det allt mer komplicerat att upprätthålla och vidareutveckla beställda försvarsförmågor.

 

Snara politiska beslut och vittgående mandat till respektive försvarsmakt att koordinera utvecklingen med de två andra försvarsmakterna optimerar förutsättningarna att dra nytta av de positiva effekter som förslagen ger uttryck för.

 

Jag menar att en grundförutsättning för ett hållbart samarbete är en samsyn på de krav framtiden ställer på våra förmågor. Vi behöver samarbeta långsiktigt. Det tar från ritbordet 15 – 20 år för ett vapensystem att komma i operativt bruk. Vi måste med andra ord förenhetliga vår långsiktiga planeringsverksamhet. Då kan vi identifiera våra utvecklingsbehov i så god tid att vi uppnår reell nytta.

 

Ett naturligt följande steg är att efterhand överenskomma om gemensamma förfaringssätt, dvs. best practices. Byråkratiska knutar måste öppnas. Där det är möjligt skall vi lära av varandras erfarenheter. Som ett minimum måste vi känna till hur beslutsgången är i våra respektive länder. Lätt kommer det här inte att bli. Försvarsindustriella intressen och politiska överväganden kan komma att spela in. Men det oaktat, en samsyn på framtida krav och en vägkarta hur vi når målen är fundamentala för ett hållbart samarbete.

 

Vi bör emellertid redan i det korta perspektivet kunna uppvisa resultat som visar hur rationellt och fungerande samarbetet är. Vi har utrett och identifierat en mängd potentiella samarbetsområden. Nu skall vi skrida från ord till handling. Vi måste visa åt Thomas tvivlaren, oavsett om han står i våra egna led eller representerar våra politiska beslutsfattare, att samarbetet verkligen leder till resultat. Låt mig så lyfta fram några praktiska exempel på samarbetsområden.

 

I Finland sammanställer marinen sjölägesbilden i tätt samarbete med Sjöbevakningen och Sjöfartsverket. Våren 2006 utvidgades samarbetet för att även innefatta Sverige genom det så kallade SUCFIS-samarbetet. Danmark kom med som observatör 2007. Även andra länder har visat intresse, och målsättningen är utvidga samarbetet inom ramen för SUCBAS till att omfatta samtliga Östersjöländer. År 2009 kommer att vara avgörande för SUCBAS utveckling.

 

Östersjöns säkerhet kan förbättras genom att utveckla samarbetet mellan strandstaternas marina enheter med sikte på att utveckla beredskapen till handräckning för andra myndigheter. Det finns ett otal områden där denna förmåga kan behövas: sjöräddning, oljebekämpning, eftersökningsverksamhet under vatten, minröjning, fartygsinspektion och användning av kraftmedel i krävande handräckningssituationer.

 

Att skydda sjöförbindelserna är den finska marinens viktigaste uppgift. Ett naturligt steg är att undersöka hur vi tillsammans kunde säkerställa trafiken i Östersjön i fall av ett internationellt spänningsläge eller någon annan störningssituation. Vi kan börja med att utöka övningsverksamheten och innefatta gemensamma logistikfunktioner i samarbetet. Stegvis kan samarbetet utvidgas att omfatta nya länder. Efter särskilt övervägande kan vi vid behov samverka i den operativa verksamheten.

 

I ett längre perspektiv kan man tänka sig att Norge, som är en atlantiskt inriktad nation skulle bli det land som driver det marina samarbetet. Man kan också se en naturlig arbetsfördelning, där Finland och Sverige tar ansvar för samarbetet kring en sjölägesbild för Östersjön och Norge för de nordliga havsområdena.

 

Ett motsvarande arrangemang för luftlägesbilden är under arbete. Genom att ansluta oss till Natos Air Surveillance Data Exhange, ASDE, kan vi skapa en gemensam luftlägesbild över vårt område. I och med att lägesbilden bygger på en Nato-lösning, kan vi dra nytta av arrangemanget i flygövningar i så gott som hela Europa.

 

Finland och Sverige har redan påbörjat förberedelserna för att ansluta sig till ASDE-nätet via Norge. Snart kopplar vi ihop våra sensorer och kan producera en gemensam lägesbild över våra luftrum. Det här innebär i första hand en ökad flygsäkerhet. Om vi så önskar, kan även detta samarbete stegvis fördjupas. Den gemensamma lägesbilden är en grundförutsättning för övningsverksamhet. Lägesbilden ger oss kontinuerlig möjlighet till större och mångsidigare flygövningar. Vi kan lätt ordna flygövningar där vi stöder oss på fält i Rovaniemi, Luleå och Bodö. Man kan också tänka sig att vi samkör och alternerar våra sensorer. I normalförhållanden kan vi kanske turas om att sköta beredskapsuppgifter.

 

En gemensam Movement Control funktion för strategiska och taktiska flygtransporter kan bidra till att effektivisera användningen av vår transportflygkapacitet.

 

Vi noterar även, att Norge, Sverige och Finland tillsammans förfogar över ett betydande antal stridsflyg. Över 200 samövade stridsflygplan med gemensam lägesbild och ledningsfunktioner innebär en betydande operativ förmåga – nästan den största i Europa, som i ett försämrat internationellt läge genom sin blotta existens kan anses ha en stabiliserande effekt på vårt område. Se här ett exempel på ett samarbete med tydligt säkerhetspolitiskt signalvärde!

 

En möjlighet är, att Sverige, som geografiskt är i mitten, kunde påta sig lead nation rollen för utveckling inom luftsamarbetet.

 

Inom samarbetsområdet mark har vi på sikt ett mycket intressant projekt i den nordiska typbataljonen – MekB 2020. Att skapa en standardiserad nordisk mekaniserad bataljon är en stor utmaning. Den förutsätter den redan nämnda samverkan inom långsiktig planering. En ensad syn på taktik, operativ förmåga och materiel förutsätter gemensam forskning och utveckling. Men det säger sig självt att om vi lyckas, skapar vi faktiskt mervärde med ett stort M. En gemensam nordisk bataljon blir ett verkligt flaggskepp.

 

Bataljonerna skulle lämpa sig för uppgifter såväl hemma i Norden som internationellt. I internationella krishanteringsuppgifter skulle det vara enkelt att skräddarsy bemanningen av bataljonen nationsvis. Skulle situationen kräva kunde vart land ställa upp med en egen bataljon. En nordisk bataljon skulle rationalisera övningsverksamheten. Den skulle tala för gemensamma övningar, i bataljonssammansättning eller inom ramen för en brigad. Vi kunde leda övningarna i tur och ordning, med kostnadseffektivitet och ökad operativ förmåga som följd.

 

Finland med sin starka satsning på armén kunde eventuellt vara lead nation för utveckling inom marksamarbetet.

 

Jag har redan några gånger hänvisat till goda möjligheter att öka den internationella förmågan genom samarbete. Låt mig ännu ta avstamp från den nordiska typbataljonen och säga, att det vi i Norden är duktiga på, är myndighetssamverkan. Vi har ett småstatsperspektiv på krishantering och vi förstår vad Comprehensive Approach betyder i praktiken. Krig och kriser kan inte enbart lösas med militära medel.

 

Här i Norden har vi alla tiders chans att utveckla en krishanteringsförmåga där vi naturligt väver in civila och militära förmågor. Vi kunde bygga en modulär krishanteringsstyrka som förutom det militära inslaget skulle bestå av civila experter på nationsbyggande och mänskliga rättigheter. Vi kan från första stund sy ihop ett paket som innehåller bland annat verktyg för säkerhetssektorreform (SSR) och avväpning, demobilisering och återanpassning (DDR). Att ytterligare koppla in ett samnordiskt biståndsprogram förutsätter myndighetssamverkan på hög nivå. Men vi är bra på det och här kan vi göra skillnad!

 

Genom en modulär uppbyggnad av styrkan kan vi själv påverka med vilka resurser vi vill bidra. Med de erfarenheter vi har från till exempel den Nordisk-Polska brigaden i Bosnien, kan vi alltid ha dörren öppen för andra länder att delta i samarbetet. Våra internationella militära och civila utbildningscentraler representerar ett gediget kunnande. US Joint Forces Command’s Multinational Experiment serie i all ära, men jag tycker vi redan har en förmåga som kunde omsättas till praktisk handling!

 

Andra områden där vi kan uppnå framgångar är bland annat inom logistiken. En gemensam Movement Control -funktion för mark, sjö och lufttransporter som betjänar våra internationella operationer kan inrättas. Den kunde även användas i våra gemensamma övningar här hemma i Norden.

 

Bästa åhörare!

 

Utan att på något sätt göra anspråk på att vara komplett redovisar försvarschefernas rapport från juni 2008 närmare 140 förslag till samarbeten. Utav dessa föreslås ett 40-tal påbörjas eller implementeras under pågående år.

 

I dagsläge leds det nordiska försvarssamarbetet inom tre separata pelare. NORDCAPS, NORDAC och NORDSUP. Strukturen måste vi se över. Knappast behöver vi skilda koordineringsgrupper och styrgrupper för dessa tre pelare. Vi kommer under innevarande år att se på en lättare organisation. Bland annat skall vi undersöka om det är möjligt bilda en koordineringsgrupp för hela samarbetet på försvarsstabsnivå. På motsvarande sätt kunde en gemensam styrgrupp ta hand om den politiska styrningen av hela det nordiska försvarssamarbetet.

 

Med rätt organisation på plats, kan vi se med tillförsikt på snara leveranser: ett brett och långtgående nordiskt samarbete i produktionen av förband, funktioner och förmågor. Tilldelade anslag nyttjas mer effektivt och kvaliteten i organisationen ökar.

 

Tack för uppmärksamheten!

Foredrag i Oslo Militære Samfund

Onsdag 10. oktober 2007

 

Utenriksminister Jonas Gahr Støre

Nordområdene i endring – hvordan kan Norge,
Finland og Sverige styrke sitt samarbeid

Kontrolleres mot fremføringen

OMS Utenriksminister Jonas Gahr Støre. Foto: Stig Morten Karlsen, Oslo Militære Samfund

Iblant står vi overfor store vendepunkter i historien – veiskiller, som gjør det mulig å ”begynne på nytt” og å legge smertelige kapitler i historien bak oss.

Mange her i salen har opplevd slike veiskiller, mange har vært deltakende i dem. Jeg tenker på avslutningen av den andre verdenskrigen, som skulle gjøre det mulig å skape ett, fredelig Europa. Jeg tenker på avslutningen av den kalde krigen, som endelig rev ned skillelinjene på vårt eget kontinent.

Hvert av disse veiskillene har brakt med seg nye muligheter; til utvikling, fred og stabilitet. De har skapt et handlingsrom land og politikere har søkt å utnytte til beste for folkene. Men hvert av dem er også blitt etterfulgt av overraskelser og tilbakeslag. De har minnet oss om hvor viktig det er å ha ankerfester i vår politikk, og å ta vare på dem – ankerfester som vi trenger over tid – ankerfester som viser sin betydning fordi selv om mye er i forandring, så ligger også mye fast gjennom våre grunnleggende politiske verdier som demokrati og frihet, gjennom vår geografi og gjennom vår nære tilknytning til naturressursene.

Det er nettopp her – i innsatsen for å finne den riktige balansen mellom fornyelse og kontinuitet – at utfordringene i utenriks- og sikkerhetspolitikken ofte ligger.

I ettermiddag kom jeg tilbake fra Bodø, hvor jeg hadde invitert mine kolleger fra Finland og Sverige til diskusjoner om utenriks- og sikkerhetspolitisk samarbeid. Under oppholdet ved Landsdelskommando Nord-Norge mottok vi en orientering om utviklingstrekk og utfordringer i nord. Det er ingen mangel på slike utfordringer.

Og mange av dem er krevende. Men som den erfarne admiral Trond Grytting sier det: de har det til felles at Forsvaret ikke eier noen av dem alene. Løsningen ligger ikke først og fremst i militære virkemidler. Der det tidligere handlet om å planlegge for å møte en stor militær trussel, handler det i dag om evne til å møte og håndtere en lang rekke utfordringer, muligheter og risiki.

I Nordområdene finnes store fiskeriressurser, som må forvaltes på en klok måte. Her ligger det som er i ferd med å bli Europas nye energiregion. Her kan man se – og ikke bare lese om – forandringene i klimaet. Her øker transporten på havet i takt med ny økonomisk virksomhet. Her formes det nye og stadig mer sammensatte naboforholdet til Russland.

Vi ser en region hvor det ikke bare settes krav til et samspill mellom en rekke norske instanser – hovedsakelig sivile men også militære. Vi ser en region hvor det settes krav til samspill og dialog med en rekke land, og i første rekke de vi grenser opp til – de som deler de samme utfordringer, muligheter og risiki som vi.

Å invitere min finske og svenske kollega til et slikt besøk i 1980 ville vært utenkelig. Å gjøre det i 1990 ville heller ikke vært naturlig. Men å invitere min finske og svenske kollega i 2007 er ikke bare mulig. Det er riktig!

Jeg vil benytte anledningen i dag til å gå nærmere inn på hvordan jeg ser perspektivene for dette trilaterale samarbeidsforholdet i tiden som kommer. Det er et forhold med mange komponenter. I dag vil jeg særlig berøre de utenriks- og sikkerhetspolitiske sidene.

De tidligere sikkerhetspolitiske skillelinjer mellom Norge, Finland og Sverige er i dag forvandlet til et samarbeidsrom av muligheter – et møte mellom NATO og EU i felles geografi og internasjonalt utsyn. Ja, bortfallet av den kalde krigen har åpnet for at vi kan ta opp igjen saksområder nordiske politikere valgte å legge til side – for rundt 60 år siden.

Under den kalde krigen kastet de storpolitiske skillelinjene lange og tunge skygger inn over vårt eget nærområde og begrenset samarbeidet.

Vi skulle helt frem til tidlig på 1990–tallet før utenriksministeren og forsvarsministeren fra formannslandet i Nordisk Ministerråd kunne gi Nordisk Råd en redegjørelse. Helt til slutten av 1980-tallet ble slike spørsmål ansett som for følsomme til i det hele tatt å bli drøftet i denne nordisk krets.

Nå er vi alle en del av EUs indre marked med alt det innebærer. Realiteten er at EØS-avtalen og hele rettsgrunnlaget knyttet til EUs indre marked fremstår som den viktigste nordiske samarbeidsavtalen som noen gang er inngått. Ja, i ett perspektiv har dette felles rettsgrunnlaget også sine verdifulle sikkerhetspolitiske sider i en ny tid. Felles regler binder sammen og gir trygghet mot usikkerhet.

Sikkerhetspolitisk dreier vårt forhold til Russland seg ikke lenger om en eksistensiell trussel, slik det gjorde under den kalde krigen. Ulike sikkerhetspolitiske veivalg begrenser ikke lenger muligheten for samarbeid mellom nordiske land. Som min finske kollega Ilkka Kanerva sa i Bodø i dag: Det finnes ikke ett utenrikspolitisk eller sikkerhetspolitisk tema våre tre land ikke kan diskutere. Det er snarere slik at muligheten øker for dypere og bredere samarbeid – nå også på det sikkerhetspolitiske området.

Det er en spennende mulighet, for vår region er i rivende utvikling. Østersjøregionen er i internasjonal presse utpekt til en av verdens mest interessante regioner for økonomisk og teknologisk vekst. Legger vi til Barentsregionens ressurser og kunnskaper blir perspektivet enda mer spennende. Arktis og nordområdene var tema for forrige nummer av Time Magazine. På forsiden vaiet det norske og danske flagget sammen med det amerikanske, russiske og kanadiske.

Oppdagelsen av store energiressurser, teknologisk utvikling som gjør det mulig å utvinne dem, den aktiviteten det vil generere på land og til havs i en sårbar økologi, teknologi og forskning, blomstrende næringsutvikling på Nordkalotten, is som smelter og nye sjøveier som åpnes på grunn av klimaendringene, noen av verdens største gjenlevende fiskeressurser; alt dette bringer nordiske naboer sammen – og det bringer noen av oss sammen med en felles russiske nabo.

Og som resultat er nordområdene igjen i ferd med å innta en sentral plassering i Europa. For mindre enn 20 år siden hadde det internasjonale samfunn sine øyne rettet mot konfliktpreget militær virksomhet i nord.

Så forsvant mye av oppmerksomheten. Nå vender den tilbake, men med en ny agenda – en krevende agenda. Men det er en agenda for samarbeid – og evne til å møte og mestre risiki – ikke konfrontasjon.  Vår oppgave må være å vise aktivitet, ha den fremste kunnskap og å gi vårt bidrag til at den utvikles med respekt for det regelverk folkeretten inneholder.

Forholdet til en stor russisk nabo har mange sider – noen av dem er også krevende.  Vi er – og skal være – nøkterne realister når det gjelder Russlands utvikling. Vi ønsker oss ikke tilbake til de turbulente årene på 90-tallet. Men vi skal også si i fra når vi ser tegn til autoritære trekk ved et styresett i Europa. Det retoriske spenningsnivået mellom Vesten og Russland er økt. Det er større uenighet om sentrale utenrikspolitiske spørsmål enn på lenge. Vi merker også det. På søndag markerte vi ett-årsdagen for det uoppklarte drapet på Anna Politkovsjkaja, et uttrykk for ytringsfrihetens krevende kår hos vår nabo.

Samtidig er det slående at Norden, og da spesielt Norge, Finland og Sverige, har utviklet et grensenært og regionalt samarbeid med Russland av unik karakter.  Femten år med Barentssamarbeid har skapt et interessefelleskap og muligheter for å skape ny vekst på hele Nordkalotten.  Naboer er kommet hverandre nærmere. Vi har fått et nytt handlingsrom, som gjør det mulig å utnytte dette interessefellesskapet.

Utfordringen ligger i hvordan vi utnytter det nye handlingsrommet. Regjeringens nordområdestrategi handler i stor grad om nettopp det.

Jeg mener de nordiske landene har vist vilje til å skape nye muligheter regionalt – rundt Østersjøen og i Barentsregionen. Det skal vi fortsette med. Norske tanker om en samarbeidssone over grensen til Russland skriver seg inn i denne tradisjonen.

Men så er det også slik: Vi manøvrerer best i nye politiske farvann og strømninger ved å holde fast ved sentrale ankerfester. For oss er tilhørigheten til det atlantiske fellesskapet et slikt grunnleggende ankerfeste – nå som før.

NATO og forholdet til USA er vår sikkerhetspolitiske garanti – og garantier skal ligge fast. Nære vennskap – ikke minst til USA – skal ivaretas og pleies og fornyes. Vi har et medansvar for å bidra til nettopp det. For Finland og Sverige er medlemskapet i EU et slikt ankerfeste. Og for oss alle ligger grunnlaget for vår utenriks- og sikkerhetspolitikk i FN og i folkeretten.

Men selv om ankerfestene ligger fast, gjennomlever også de sin forandring i møte med nye utfordringer. Medlemskapet i NATO betyr fortsatt solidaritet overfor alle Alliansens medlemmer. Her er det ingen endring. Men perspektivene på sikkerhetsutfordringene varierer i større grad fra medlemsland til medlemsland.

I den globale supermakten USA er det sikkerhetspolitiske utsynet annerledes enn det er i Norge. I de baltiske landene er det forskjellig fra hvordan vi oppfatter det. I Baltikum oppleves det klarere enn i andre regioner hvordan nye konfliktlinjer ikke erstatter de gamle, men legges oppå hverandre.

Essensen i NATO-medlemskapet er at vi alle tar hensyn til hverandres perspektiver. Derfor reagerte NATO øyeblikkelig med Alliansens første artikkel 5 – vedtak etter terrorangrepene mot USA den 11. september 2001. Vi sto overfor en felles trussel. Derfor deltok Norge med F-16 fly for overvåkning av de baltiske landenes luftterritorium etter at de hadde fått sine medlemskap i Alliansen. Vi sto overfor en felles oppgave. Snart skal disse flyene tilbake til de baltiske land med det samme oppdrag.

Og liksom vi tar hensyn til andres perspektiver tar våre allierte hensyn til våre. Det er vår oppgave å kommunisere våre perspektiver klart og tydelig. Det er en annen viktig oppgave i nordområdepolitikken.

Samtidig betyr medlemskap i NATO noe langt mer enn solidaritet i tilfelle av overgrep mot vårt territorium. Det er en militærallianse, men også en organisasjon for politiske konsultasjoner og samordning. Den gir oss en traktatfestet rett til konsultasjoner der vi mener at vårt land er truet. Og den gir oss adgang til drøftelser på alle nivåer om utenriks- og sikkerhetspolitiske spørsmål medlemslandene er opptatt av. Slike drøftelser pågår kontinuerlig; enten det dreier seg om spesifikke temaer som energitilførsler eller om generelle utviklingstrekk i medlemslandenes naboskap.

Med dette utgangspunkt er jeg invitert til NATOs Råd i midten av november for å orientere medlemslandene om utviklingen i det vi kaller ”the High North” – Nordområdene. Våre allierte vil vite mer om den rivende utviklingen i nord. Vi har kunnskap og erfaring som nå etterspørres og det er i Norges interesse at våre allierte blir mer fortrolige med forandringene lengst mot nord i Europa. Besøket til NATO vil følge opp de samtaler og diskusjoner jeg gjennom det siste året har hatt med alliansepartnere enkeltvis, på besøk nordpå eller på besøk hos dem.

Men la meg samtidig understreke: Vi skal ikke være bekymret over at våre nærområder ikke står på Alliansens daglige sakskart. Det reflekterer jo nettopp det grunnleggende faktum at den kalde krigen er over og at nordområdene preges mer av behovet for samvirke enn av fare for konfrontasjon.

Ja, det reflekterer det faktum at man i NATO har beveget seg fra å konsultere om Sovjetunionen og Russland i NATOs Råd til å konsultere med Russland i NATO-Russlandsrådet. Norge har vært – og er – en pådriver for slike kontakter.

Medlemslandenes sikkerhetspolitiske perspektiver er i dag mer sammensatte enn tidligere. Nettopp derfor må også samarbeidsstrukturene som utgjør våre ankerfester være fleksible og formes etter dagens utfordringer. NATO – slik vi har kjent det – er nødvendig. Men mens NATO, sammen med det norske forsvaret, ga det meste av svaret under den kalde krigen, så krever en lang rekke nye utfordringer og muligheter at vi utvikler nye og tilpassede svar.

Det må vi gjøre selv – og sammen med andre, ikke minst med land som har sammenfallende interesser og utfordringer med Norge, ikke minst de landene som grenser mot de samme områdene.

Nettopp derfor er fordypet utenriks- og sikkerhetspolitisk samarbeid i Norden så viktig, og det er i dette perspektivet vi skal forstå det utdypede trilaterale samarbeidet mellom Norge, Finland og Sverige. Sammen ønsker vi å utvikle nye svar på utfordringene i våre egne nærområder og i samarbeidet mellom EU og NATO – ikke minst når det gjelder felles deltakelse i internasjonale operasjoner. For å gjøre oss selv, NATO og EU mer relevante i våre nærområder og for å utnytte det  mulighetsrom som er oppstått.

Et av de klareste tegn på NATOs evne til tilpasning ligger nettopp i utviklingen av forholdet til andre organisasjoner – i første rekke FN og EU. Forholdet til FN var lenge preget av avstand og gjensidig skepsis, helt gjennom krigene i det tidligere Jugoslavia på 1990-tallet. Forholdet til EU var lenge, helt frem til for 3-4 år siden, preget av frykt for rivalisering og konkurranse.

De siste årene har det utviklet seg et nærmere partnerskap mellom alle tre, preget av samarbeid og av arbeidsfordeling. NATO – operasjoner er ikke lenger begrenset til Allianse-medlemmer. EU – operasjoner ei heller til EUs egen medlemskrets. Derfor deltar Sverige og Finland i dag som betydelige bidragsytere til NATOs innsats i det nordlige Afghanistan – ved siden av Norge. Og Norge deltar i EUs operasjoner og i EUs innsatsstyrker – sammen med Sverige og Finland.

Men fortsatt kan samarbeidet mellom NATO, EU og FN bli bedre. Et tettere nordisk sikkerhetspolitisk samarbeid vil bidra til det.

Vi har et økende interessefellesskap, et voksende handlingsrom og politisk vilje til å utnytte disse mulighetene. Vi skal gjøre det med full respekt for de forpliktelser vi – hver for oss – har påtatt oss overfor NATO og EU. Og vi skal gjøre det på en måte som bidrar til å styrke det bredere nordiske samarbeidet og i åpenhet overfor både Danmark og Island.

For la meg understreke: Dette dreier seg ikke om noen form for eksklusivt trilateralt samarbeid, men om et samarbeid basert på den så mye omtalte variable geometri, hvor utdypet samarbeid mellom noen bidrar til å styrke samarbeidet mellom alle. Og fordi tidene har forandret seg behøver ikke alle fem land følge hverandre langs alle spor. Vi har god felles forankring i Nordisk Råd og Nordisk Ministerråd, stadig oftere supplert av våre baltiske venner, og sammen møter vi Russland og våre partnere rundt Østersjøen og i Barentsregionen.

Realiteten er at Norge nå fordyper samarbeidet med alle de nordiske land basert på et mer finmasket interessefellesskap.

Norge og Danmark har felles realiteter å møte gjennom våre arktiske grensestrøk.

I april i år inngikk vi en avtale om tettere samarbeid med Island, og parallelt har Island inngått en liknende avtale med Danmark. Dette kom som resultat av at USA trakk sine fly og helikoptre tilbake fra Keflavik-basen. Et nærvær formet i en annen tid opphørte fordi USA i dag har større behov for sine stridsressurser i andre regioner.

Vårt samarbeid med Island er formet i en ny tid med behov for å overvåke store havområder og med perspektiver for sterkt økende og hovedsakelig sivil trafikk. Det snakkes om en trafikk på 300 tankskip på vei vest- og sørover fra Barentshavet. Og trafikken er økende. Det er en utfordring for kyststatene Island og Norge. Avtalen handler om et samarbeid som både bidrar til å trekke de nordiske landene sammen og samtidig er et uttrykk for alliert solidaritet – og som også tjener NATO-medlemmene Storbritannia, Canada og USAs interesser som maritime grensestater.

Det er to hoveddimensjoner i det samarbeidet vi nå diskuterer med Sverige og Finland; samarbeid om og i vårt eget naboskap og samarbeid i internasjonale operasjoner.

La meg starte med naboskapet. Her er vi – som dere vet – kommet langt i samarbeidet over grensen med Russland. Vi ønsker å drive dette videre, i felles interesse, ikke minst i lys av aktiviteten i Barentshavet og i Barentsregionen.

Vår satsing med nordiske naboer i nord er i god utvikling: politisk dialog, tettere utenriks- og sikkerhetspolitiske konsultasjoner, næringslivssamarbeid, felles arenaer og nettverk for forskning og kompetanseutvikling, samt et viktig og langsiktig informasjonsarbeid.

En stor svensk næringslivsdelegasjon ledet av den svenske utenriksministeren og næringsministeren besøkte Nord-Norge tidligere i år. Vi som var vertskap så og opplevde at potensialet for samarbeid er stort og med mange muligheter. De vil vi følge opp.

Finske selskaper har allerede vært med i utbygging av Snøhvit/Ormen Lange og svenske ingeniører har deltatt på Snøhvit. Jeg venter at finsk næringslivsinteresse i Barentsregionen fremover vil knytte seg til byggbransjen, infrastrukturutvikling og på lenger sikt tjenestenæringer, som følge av økt regionalisering i Nord-Norge. Og la oss huske: også i Nord-Sverige og Nord-Finland er det rivende utvikling med stadig større muligheter også for norske nærings og forskningsaktører.

Perspektivene for samarbeidet må også omfatte vår russiske nabo. Som nærmeste naboer i nord står vi overfor de samme utfordringene knyttet til miljøforurensning og klimaendringer, til marin sikkerhet og til ressursforvaltning, til organisert kriminalitet og menneskehandel.

Dette må være vår tilnærming: I møte med disse mulighetene – og utfordringene – ser vi på Russland som vår partner. Slik var det ikke under den kalde krigen. Det har tatt tid hos oss å endre tankegangen. Og vi ser at det tar tid hos russerne. I Norden har vi lenge sett på perspektivene om regionalt samarbeid som en vinn-vinn-mulighet. Mitt inntrykk er at det ikke alltid ser slik ut fra russisk side. Det må vi arbeide med for å vise – hvor mye det er å hente for alle i tettere samarbeid innenfor klart og tydelig regelverk i nord.

Samtidig opplever vi i dag en mer selvbevisst russisk utenrikspolitikk. Vi opplever russisk flaggplanting på Nordpolens havbunn og russiske flygninger utenfor vårt eget territorium. Vi ser økt russisk interesse for Svalbard, med en ny russisk regjeringsoppnevnt kommisjon, som har som målsetting å legge til rette for økt næringsvirksomhet og økt russisk bosetting på øygruppen.

Summen av dette er økt aktivitet og det jeg vil kalle en mer fremoverlent russisk opptreden i nord. Men la oss ikke trekke konklusjoner basert på gamle reflekser. Noen gang er det bedre med refleksjon.

Den russiske flaggplantingen på polpunktet har ført til økt oppmerksomhet om naturressurser og jurisdiksjon i Arktis. Det er ikke rart. Men plantingen er ikke mer enn den er, en symbolsk handling. Det tror jeg er hva russerne ønsket – å vise et symbol på russiske ambisjoner i nord.

Men den har ingen juridisk betydning. Vi tar det for gitt at alle parter vil følge internasjonal havrett, også i de arktiske havområdene. I Polhavet er det behov for å ta stilling til om undersjøiske rygger må oppfattes som en del av den naturlige forlengelsen av kyststatenes landmasser og derved skal ha status som kontinentalsokkel. Dette krever datainnhenting og tolkninger i regi av Kontinentalsokkelkommisjonen, som er opprettet i henhold til FNs Havrettskonvensjon.

Russland har fulgt spillereglene og har allerede overlevert slike data i 2001. Nå samler de inn nye data for å utfylle sin dokumentasjon. Vi leverte våre data i november i fjor. Så skal Kontinentalsokkelkommisjonen si sitt. Men Norge er ikke blant de land som kan ha rett til Kontinentalsokkel på Nordpolen. Vår kontinentalsokkel tar slutt mer enn 500 kilometer fra polpunktet.

Når det gjelder den økte russiske interessen for Svalbard vil jeg si at Norge setter pris på det gode forholdet til russerne på øygruppen. Det har lange tradisjoner. Russisk nærvær og aktivitet innenfor rammen av Svalbardtraktaten og i henhold til norsk lov er noe vi ønsker velkommen. Men det er ikke spesielt i forhold til Russland. Det er Norges ansvar å ha samme holdning til nærvær av personer og bedrifter fra alle land som har skrevet under traktaten. Og det er Norges ansvar å sette seg i stand til å påse at norsk lov følges i hele Norge – på fastlandet som på Svalbard.

Og til sist; vi er ikke urolige over den økte flyaktiviteten i nord. Det er flygninger som hele tiden har funnet sted utenfor vårt territorium. Det har vært en pause noen år. Vi har ikke savnet flyene. Men jeg har heller ikke noe grunnlag for å si at de reflekterer noen økt russisk militær oppmerksomhet rettet mot oss.

Russland er for meg en sentral medspiller i nord, men det er en krevende medspiller vi skal vie tid og kunnskap til å forstå. Også her har Norge, Sverige og Finland mye å hente i å dele vurderinger og utsyn. Om Nordområdene og om Russland. Slik vi gjorde det i Bodø i går og i dag.

Samtidig skal vi med fasthet håndheve våre rettigheter og forpliktelser i nord.  Det handler om gjenkjennelighet. Oppbringelsen av den russiske tråleren Elektron – dagen etter at regjeringen hadde overtatt ansvaret for to år siden – viste viktigheten av at vi har virkemidler og rutiner til å håndtere denne typen episoder. Det var ikke en militær episode. Og vår løsning på slike episoder er ikke å se dem i et militært perspektiv.

Behovet for å ha en styrket militær tilstedeværelse i nordområdene handler om det naturlige nærvær enhver kyststat må ha i vår moderne tid når trafikken øker og flere flokker mot våre farvann. Det politiske signalet er tydelig gitt for den videre utvikling og lokalisering av vårt forsvar.

Samarbeidet med Finland og Sverige i nord kan stimulere til utvikling av våre nordlige landsdeler. Sammen kan vi bidra til å gi samvirket med Russland nye impulser og større bredde. Og sammen kan dette trilaterale samvirket bidra til en bredere europeisering av vår egen nordområdepolitikk. Det ønsker vi.

I dette perspektivet ser jeg for øvrig den nære dialogen med andre europeiske land om nordområdespørsmål. Jeg nevner som eksempel besøket av den tyske utenriksminister til Tromsø og Svalbard i august.

Vi er best tjent med å knytte regionale ordninger i nord tettere opp til europeiske prosesser. Finland har i flere år vært en foregangsnasjon for å trekke EUs oppmerksomhet og ressurser nordover. Nå er EUs ”Nordlige Dimensjon” blitt en ordnet ramme for et slikt fokus. Her er det dannet et partnerskap for miljøspørsmål, som inkluderer atomsikkerhet, og et partnerskap innenfor helse og sosiale spørsmål. Russland, Norge og Island er trukket med som fullverdige deltakere.

Det ligger i vår interesse å styrke denne rammen, blant annet gjennom et bredere grenseregionalt samarbeid i nord.

Vi har gode samarbeidsstrukturer i Nord-Europa; vi har Østersjøsamarbeidet og vi har Barentssamarbeidet. Begge representerte gjennombrudd i samarbeidstenkningen på begynnelsen av 1990-tallet da nye muligheter åpnet seg. Nå er samarbeidsbehovene i ferd med å bli mer omfattende. Da er spørsmålet hvordan vi tilpasser de ordningene vi har etablert.

Ser vi fremover kan vi tenke oss den Nordlige Dimensjon – med russisk, norsk og islandsk deltakelse – som en slags hatt over regionale samarbeidsordninger. Både i EU og i Østersjøområdet er man nå i ferd med å se på hvordan slike strukturer best kan forenes. Vi bør gå i gang med en tilsvarende tenkning for strukturene i våre egne nærområder. I denne sammenheng må vi se muligheter for å bygge nye broer mellom Østersjøsamarbeidet og Barentssamarbeidet.

Så gjelder det klima. Her er Arktisk Råd en viktig organisasjon. Norge har formannskapet til 2009, etterfulgt av Danmark og Sverige. Sammen må vi tre kraftfullt markere behovet for handling i møte med klimaendringene som er så tydelige i nord.

La meg så komme til den andre hoveddimensjonen i det trilaterale samarbeidet vi ønsker å utvikle. Det handler om vår evne til møte utfordringer knyttet til internasjonal krisehåndtering.

Det har vært naturlig å ta utgangspunkt i vårt engasjement i Afghanistan. Her er de tre landene deployert i de samme regionene i nord og nordvest.

Vi har allerede erfaringer det er naturlig å bygge videre på. Finland deltok inntil nylig i det ”norske” stabiliseringslaget i Maymaneh i Faryab-provinsen. Da det norske kompaniet i februar 2006 sto overfor en kritisk situasjon i denne byen sto norske soldater skulder ved skulder med finske soldater. En finsk soldat har også senere mistet livet under arbeid for denne enheten.

Sverige har sin stabiliseringslag i Masar – i – Sharif, hvor Norge leder en hurtigreaksjons-styrke.  Vi har med andre ord et geografisk naboskap også i Afghanistan. Vi deltar med styrker som skal utfylle hverandre og med en politikk som har mange likhetspunkter vedrørende forholdet mellom militær og sivil innsats. Det er et godt utgangspunkt.

Som et ledd i den løpende planleggingen av nasjonale styrkebidrag, pågår det allerede et arbeid i Stockholm og Helsingfors – i likhet med i Oslo – med å se på sammensetningen av de militære bidragene for 2008. Vi skal gjøre våre vurderinger, også med det norske utgangspunktet at vi er NATO-medlem. Men et samarbeid med Sverige og Finland omkring denne planleggingen kan gi bedre forutsigbarhet og ressursutnyttelse både for våre tre land og for NATO.

Da melder følgende spørsmål seg, som vi nå vil se nærmere på:

Kan vi samordne vår innsats i trening og opplæring av de afghanske sikkerhetsstyrkene?

President Karzai og den afghanske regjeringen legger avgjørende vekt på å styrke denne opplæringen.

Kan vi samordne innsatsen i vårt bidrag til stabilisering, slik at befolkningen kan oppfatte våre bidrag som deler av et større hele.

Kan vi etter hvert sette opp felles enheter, alternativt også rotasjon mellom de tre land innenfor utvalgte styrkekategorier?

Mulige samarbeidsområder kan være flytransport, sanitet, samt vakt- og sikringsoppdrag.

Kan vi skape et tettere samarbeid innen andre deler av sikkerhetssektoren hvor vi alle er engasjert, som den kritisk viktige opplæringen av politi?

Dersom vi lykkes med å forene et slikt tettere trilateralt samarbeid – vil vi også bidra til å forankre vår innsats enda sterkere i våre tre lands egen befolkning.

Oppbyggingen av en samordnet innsats og vil kreve tid. Resultatene vil ikke komme fra en dag til en annen. Nå har vi reist spørsmålene. Dermed er første skritt tatt.

Det er selvsagt ikke første gang de nordiske landene deltar sammen i internasjonale operasjoner. Og Afghanistan er heller ikke det eneste sted hvor vi i dag er engasjert sammen. La meg nevne et lite utvalg eksempler;

Norge, Sverige og Finland har tradisjon for nært og tillitsfullt samarbeid innen FN – operasjoner. Senest i 1990 – årene sto vi sammen innenfor FN-rammen, i UNPROFOR under krigen i Bosnia-Herzegovina. Det var et krevende oppdrag. Ved innledningen til dette tiåret arbeidet vi sammen i NATO-operasjonen i Kosovo. Sammen fikk vi en betydelig utfordring da en Kosovo-albansk folkemengde gikk til opptøyer. Og sammen fikk vi vist at vi kunne møte en slik utfordring på en måte som vakte beundring blant andre deltakerland.

Ser vi fremover så deltar de samme tre land – under svensk ledelse – i EUs nordiske innsatsstyrke. Den står i beredskap fra januar neste år. Gjennom denne innsatsstyrken vil personell fra våre tre land jevnlig øve sammen. Dette er viktig for utviklingen av et langsiktig militært samarbeid. I dag er disse tre landene de eneste nordiske landene som deltar med militære styrker innen rammen av EUs sikkerhets- og forsvarspolitikk. Dermed er det også naturlig at vi tenker fremover sammen om den rollen vi ønsker å spille.

På samme tidspunkt skal Norge og Sverige etter planen utplassere en felles ingeniørstyrke, som et bidrag til den kombinerte styrken fra FN og Den Afrikanske Union i Darfur. Når Danmark nå vurderer å bidra med en sikringsenhet til denne styrken, så er det et eksempel på den variable geometri og fleksibilitet vi ønsker. Og la meg tilføye at et styrket norsk engasjement i FN-ledede operasjoner vil være et viktig bidrag til å oppfylle en av de prioriteringer regjeringen satte seg ved regjeringsdannelsen.

Gjennom et slik samarbeid mellom de tre landene – bidrar vi til å styrke det internasjonale samfunnets samlede evne til å gjennomføre kompliserte internasjonale operasjoner. Ved å trekke Finland og Sverige nærmere inn i et NATO – ledet samvirke styrker vi Alliansen. Samtidig kommer Norge – gjennom deltakelse i EUs internasjonale operasjoner og styrker – tettere inn på arbeidet med å forme EUs fremtidige forsvars- og sikkerhetspolitikk.  Og vi styrker Eus evne til krisehåndtering og konflikløsning.

Og til slutt; vi bidrar til å bringe NATO og EU nærmere et strategisk partnerskap.

Samtidig drøfter våre forsvarsmyndigheter hvordan et slik styrket samarbeid kan underbygges. Sverige og Finland har allerede et samarbeid om sjøovervåking og forbereder et tilsvarende samarbeid om luftovervåking. Norge og Sverige ser på mulighetene for et tettere forsvarspolitisk samarbeid. Geografisk naboskap, felles utfordringer og begrensede økonomiske ressurser gjør slikt samarbeid naturlig. Dette reflekteres i mulighetsstudien den norske og svenske forsvarssjef har utarbeidet. Her står styrkeproduksjon sentralt, gjennom  materiellanskaffelser og opplærings- og øvingsvirksomhet. Arbeidet de to forsvarssjefene har levert er ambisiøst. De skisserer muligheter og perspektiver. Så får politikerne vurdere hva som kan realiseres og hvilke tidshorisonter man skal velge.

I Finland følges også dette arbeidet med betydelig interesse. Finland og Sverige setter nå i gang en tilsvarende mulighetsstudie med Sverige. Det er interesse for en tilsvarende gjennomgang med Norge. Da er det også naturlig at de tre også tenker sammen og forbereder oss sammen.

Det arbeid som her nedlegges reflekterer en trend vi kommer til å se mer av. Og det er heller ikke noe nytt. Norge har i en årrekke hatt et nært samarbeid med F-16 – landene Danmark og Nederland. Både i Afghanistan og i Baltikum har dette samarbeidet vist sin nytte. Nære allierte – som Nederland og Belgia – går eksempelvis i retning av å integrere sine mariner. Men det er trolig første gang allierte og ikke-allierte land tenker sammen i samme retning. At det er mulig reflekterer hvilket handlingsrom som har utviklet seg. Men et nærmere samarbeid mellom oss må styrke og ikke gå ut over vår evne til å operere separat og ivareta de forpliktelser hver av oss har påtatt oss, i NATO og i EU.

X X X X X

Jaques Attali, en av den tidligere franske president Mitterrands mest innflytelsesrike rådgivere og nå nært tilknyttet president Sarkozy, skriver i sin siste bok ”En kort historie om framtiden” om hvilke regioner som kan bli verdensledende. I Europa er han fascinert av potensialet i samarbeidet mellom Norge, Sverige og Finland.

Attali kaller det et ”eksepsjonelt klima” og viser til industriutvikling i verdenstoppen, et meget høyt nivå innen både forskning og utdanning, betydelige energireserver og høy sosial sikkerhet. Men han spør om vi er rede til å gripe fremtidssjansen, om vi ikke snarere vil ta vare på det vi har og lukke oss mot andres oppmerksomhet.

For meg står dette som noe av det mest spennende som møter oss i tiårene fremover.

Vi skal gripe fremtidssjansen. Vår norske politikk skal være dynamisk og fast på samme tid. Vi skal legge grunnlag for utvikling – men det skal være i et forutsigbart miljø. Vi skal ha de virkemidlene vi trenger – militære, politiske og sivile – for å skape en slik forutsigbarhet.

Samtidig skal vi ha veltilpassede ordninger for samarbeid, som skal gi oss den styrke og de impulser vi trenger i møtet med utfordringer vi foreløpig bare ser konturene av. Det kan vi gjøre gjennom et nært og tillitsfullt samarbeid med naboer, med Finland, Sverige og Russland,  gjennom et bredere europeisk engasjement og gjennom de sterke båndene til USA og Canada over Atlanterhavet. Tenk på det historiske: Om få uker går det første skip lastet med naturgass fra Melkøya utenfor Hammerfest til Cove Point, Maryland på USAs østkyst. Et nytt transatlantisk bånd knyttes.

Jeg kommer tilbake til den orienteringen vi fikk på Reitan i går. Admiral Grytting, sjef for Landselskommando Nord-Norge var opptatt av hvor viktig det er å forstå hvilken form og bredde utfordringene i nord nå har fått. Den gamle trusselen er ikke der lenger, heller ikke i en mindre versjon eller med mindre sannsynlighetsgrad. Den er erstattet av behovet for å håndtere et nytt risikospektrum som spenner over et bredt saksfelt: Miljøspørsmål fra forurensninger fra transport og næringsvirksomhet til atomsikkerhet og klimaforandringer, ressursspørsmål knyttet til fisk, olje og gass, terrorvirksomhet og organisert kriminalitet – og suverenitetshåndhevelse.

Truslene – de finner vi dag under fjernere himmelstrøk, i Afghanistan og i den bredere Midtøsten-regionen og i Afrika. Trusler i form av stater som er brutt sammen, etniske og religiøse konflikter, som skaper grunnlag for terror og ekstremisme, narkotikaproduksjon og masseødleggelsesvåpen.

Og selvsagt betyr det å møte trusseler å være beredt til å møte det uventende – i nære som i fjerne strøk.

Så i sum: Vi skal vi samarbeide – mer enn før – med vår nordiske naboer. Det dreier seg ikke om å endre forankringen i vår politikk – verken for dem eller for oss. Men det dreier seg om å justere våre mentale kart og sørge for at vi utnytter det handlingsrommet som en ny tid har gitt oss.

Takk for oppmerksomheten.

Foredrag i Oslo Militære Samfund
mandag 27. februar 2006

ved

Ambassadør Peter Stenlund

Finlands ambassadør til Norge

Foto: Stig Morten Karlsen, Oslo Militære Samfund

 

Globalisering, geopolitik och Finlands sækerhets-
och førsvarspolitik

 

Mina damer och herrar

Ambassadør Peter Stenlund. Foto: Stig Morten Karlsen, OMS

Det är en stor ära för mig att som nytillträdd ambassdör för Finland i Oslo få tala inför denna krävande och sakkunniga församling i Oslos historiska militära samfund med anor ända tillbaka till begynnelsen av unionstiden med Sverige. Mot denna bakgrund tror jag mig finna förståelse för en av mina viktigaste teser här i kväll: historien skyndar långsamt i fråga om säkerhets- och försvarspolitiska paradigm, våra tiders snabba och dramatiska händelser till trots. Till denna tes skall jag återkomma senare.

Den globaliserade världen brukar beskrivas som en värld av flöden, livsviktiga flöden för de i det globaliserade nätverket integrerade samhällena. Särskilt beroende av globala flöden är de rikaste länderna med stort beroende av utrikeshandel, internationella finanser samt modern kommunikations- och informationsteknologi, dvs fri rörelse för människor, kapital, varor och tjänster, EU:s fyra friheter. Finland hör utan tvekan till dessa länder.

 

Globaliseringen innebär ömsesidiga beroendeförhållanden som gjort krig mellan de högteknologiska staterna allt mindre sannolika. Globaliseringen innebär samtidigt ny sårbarhet i fråga om infrastruktur, kommunikationsteknologi, el- och datasystem. I synnerhet efter 9/11 har det blivit nödvändigt att planera för att avvärja asymmetriska hot.

Globaliseringen innebär också ökande ekologiska hot som en följd av växande belastning på miljön. Det mest uppenbara ekologiska hotet är de oberäkneliga klimatförändringarna. Också hot om dödliga pandemier som t.ex. fågelinfluensan får räknas in bland de ekologiska hoten.

Globaliseringen innebär också att den rika världen inte är något isolat utan är för sin säkerhet i högsta grad beroende av vad som händer i världen runt om kring. Karikatyrkonfrontationen har gett oss en oväntat dramatisk påminnelse om detta.

I Europa har både EU och Nato med sina stegvisa utvidgningar bidragit till att avlägsna krigshot. I det avseendet kvarstår ännu den stora utmaningen att integrera västra Balkan i de europeiska strukturerna. Turkiets EU-kandidatur måste ses i ett perspektiv av fred, demokrati och mänskliga rättigheter. Europa är i högsta grad beroende av utvecklingen i våra muslimska grannregioner – the Wider Middle East. Om inte de muslimska samhällena lyckas åstadkomma en ekonomiska tillväxt till gagn för breda folklager och genomföra demokratiska reformer utan att hamna i en fundamentalistisk återvändsgränd har vi att emotse mera av illegal migration, gränsöverskridande brottslighet, terror, hot om spridning av massförstörelsevapen.

Värderade åhörare

Finland vaknade till tidig insikt om behovet av ett förnyat, utvidgat säkerhetsbegrepp. Vad som i högsta grad väckte oss var Sovjetunionens sönderfall. Sammanbrottet av det totalitära samhället väckte på nittiotalet diskussioner om risk för massmigration. Oron visade sig vara överdriven, ryssarna visade sig vara synnerligen rotade i den ryska moderjorden.

Oro har senare förekommit kring ryssarnas förmåga att sköta säkrheten i sina kärnkraftverk, att omhänderta kärnavfall, att upprätthålla säkerheten i de växande oljetransporterna på Finska Viken och Östersjön, att bekämpa smittbara sjukdomar som HIV/Aids och tuberkulos, att hålla den organiserade brottsligheten i schack. Mycket av denna oro har varit befogad och är det fortfarande.

Som ett led i sin utvidgade säkerhetssyn har Finland sedan början av nittiotalet varit engagerat i närområdessamarbete både med Ryssland och de baltiska länderna. Och genom initiativet om EU:s Nordliga Dimension år 1997 har Finland djupare engagerat också den Europeiska Unionen i att hantera hot och nya samarbetsmöjligheter i norr. Exempelvis det lednings- och övervakningssystem för Finska Vikens oljetankertrafik, som Finland, Ryssland och Estland åstadkommit, är ett uppmuntrande resultat i grannlandssamarbetet.

Men det nya breda säkerhetsbegreppet begränsar sig inte enbart till närområdena utan har också lett till globala aktivitet från Finlands sida. Redan som utrikesminister i mitten på 90-talet genomdrev vår dåvarande utrikesminister Tarja Halonen en ny syn i vår säkerhetspolitik, som gjorde arbetet för mänskliga rättigheter till ett viktigt säkerhetsbefrämjande instrument. I en bok utgiven i höstas berättar hon om hur hon fick kämpa med skeptiska UD-tjänstemän innan den nya synen var integrerad i regeringens säkerhetspolitiska redogörelse till riksdagen år 1995.

Som President har Halonen följt upp denna politik bl.a. genom att tillsammas med Tanzanias President Mkapa leda den av ILO tillsatta Världskomissionen för globaliseringens sociala dimension. Kommissionen utarbetade rapporten » A fair globalization, Creating opportunities for all». Också den s.k. Helsingfors-processen är ett inslag i denna globala politik. Under denna vinters presidentvalskampanj fick Halonen i någon mån motta kritik för att en mera intressera sig för att förbättra världen än att fokusera på Finlands framtid. Kritikerna saknade förmåga eller vilja att se sambanden mellan den globala och den nationella säkerheten.

Bästa åhörare

I världsläget post 9/11 kan säkerhet inte upprätthållas enbart med militära medel. Utöver hotet om terrorism förutsätter också det högteknologiska samhället ett brett säkerhetstänkande. Detta har föranlett Finlands regering att utarbeta en strategi för tryggandet av samhällets livsviktiga funktioner. Denna fastställdes år 2003 och håller på att verkställas.

Som en del av strategin har tio olika hotbilder utarbetats. Dessa ger en bra bild av bredden i ett modernt säkerhetstänkande: Tillåt mig räkna upp dem:

1) Hot mot informationssystem,

2)Olaglig inresa och befolkningsrörelser som äventyrar säkerheten

3) Hot mot befolkningens hälsa och föda

4) Miljöhot

5)Ekonomiska hot

6)Organiserad brottslighet och terrorism

7)Storolyckor

8)Internationell spänning

9) Allvarlig kränkning av Finlands territoriella integritet samt krigshot

10)Väpnat angrepp och krig samt efterkrigstillstånd.

Det är lätt att se att flera av dessa hotbilder är högaktuella, i synnerhet hotet mot befolkningens hälsa genom fågelinfluensan. Beredskapen inför storolyckor prövades på ett överraskande sätt genom tsunamin. De ekonomiska hoten diskuteras i hela Europa efter gaspriskonflikten mellan Ryssland och Ukraina. Frågan om den territoriella integriteten blev aktuell då rysk militärplan kränkte vårt luftrum våren och sommaren 2005.

De regeringen behandlade denna strategi betonade den särskilt vikten av att landets ledning förses med snabba och pålitliga lägesbilder, som behövs för ledandet av livsviktiga funktioner. Regeringen efterlyste utvecklad underrättelseverksamhet riktad mot organiserad brottslighet, inklusive terrorism. Säkerheten i det elektroniska data- och informationssystemet förbättras liksom också beredskapen inför plötsliga,allvarliga epidemier.

Bästa åhörare

Det är en populär uppfattning att Finland blev EU-medlem av säkerhetspolitiska orsaker. I och med att Sovjetunionen sönderfallit och avtalet mellan Finland och Sovjet om vänskap, samarbete och bistånd upphört att gälla uppstod ett politiskt momentum, som möjliggjorde medlemskap i EU. Jag har också hört sägas att Nato-landet Norge inte hade detta säkerhetspolitiska behov, vilket ledde till att folket svarade nej i folkomröstningen år 1994.

Det talades inte mycket säkerhetspolitik i folkomröstningskampanjen om medlemskapet i början av nittiotalet. Mera handlade om den långa linjen i handelspolitiken under efterkrigstiden som hade endast en logisk fortsättning – medlemskap i EU. Den stora förhandlingsinsatsen sattes in på att skapa levnadsförutsättningar för vårt nordliga jordbruk och för att skapa utvecklingsförutsättningar för våra nordliga och östliga glesbygder. Instinktivt ville folk genom att rösta ja bekräfta Finlands plats i Europa. I medlemskapsförhandlingarna avhandlades säkerhetspolitiken på 21 minuter! Finland kunde acceptera de säkerhetspolitiska artiklarna i Maastrichts-fördraget utan några som helst förbehåll medan Danmark på grund av misslyckade folkomröstningar inte ännu heller förmått avlägsna sina undantag.

Vår militära alliansfrihet har inte hindrat oss från att som EU-medlem aktivt och initiativrikt – ofta i samarbete med den alliansfria partnern Sverige – bidra till utvecklingen av EU:s säkerhets och försvarspolitik, i synnerhet då det gällt att bygga upp EU:s miltiära och civila krishanteringsförmåga. Utrikesminister Erkki Tuomioja har gjort bedömningen att EU under de senaste fem åren utvecklats snabbast inom säkerhets- och försvarspolitiken.

EU-medlemskapet är en hörnsten i vår säkerhetspolitik. Dödläget i fråga om ratificeringen av EU:s nya grundfördrag är därför ett bekymmer, även om mycket kan föras vidare också utan fördrag. Ett bekymmer är det i synnerhet om dödläget leder till att EU på grund av enskilda medlemsstaters motstånd inte förmår leva upp till sina löften i fråga om den fortsatta utvidgningen. I Finland anser därför många att vi borde bidra till att bryta dödläget genon att ratificera fördraget som en politisk signal inför vårt EU-ordförandeskap det andra halvåret 2006.

I den säkerhetspolitiska redogörelse till riksdagen hösten 2004 säger regeringen att en enhetlig union, ömsesidigt ansvar och gemensamma åtganden också inom denna sektor gagnar Finlands säkerhet. Därtill konstaterar regeringen att skyldigheten för EU-staterna att bistå varandra i betydande grad ökar den ömsesidiga solidariteten. Denna inställning åtnjuter brett stöd i Finlands riksdag, inte enbart i regeringspartierna utan också inom oppositionen, både till höger och vänster.

Fördraget skulle förstärka solidariteten mellan medlemsstaterna. Enligt fördraget kan ett gemensamt försvar upprättas så snart som det Europeiska rådet enhälligt kan besluta om detta. Samtidigt konstateras att den artikel i vilken detta stadgas inte skall påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik. Därtill skall den respektera de förpliktelser, som följer av det nordatlantiska fördraget. Det torde vara uppenbart att detta arrangemang respekterar de militärt alliansfria ländernas status.

Utöver stadgandet om ett framtida gemensamt försvar stadgar fördraget om skyldighet att med alla till buds stående medel ge stöd och bistånd till den medlemsstat som utsätts för väpnat angrepp på sitt territorium. Också i detta fall respekteras vissa medlemsstaters särskilda karaktär.

I den mån det i Finland förekommit kritik mot grundfördragets skrivningar har en del sakkunniga ifrågasatt om det var nödvändigt att förutsätta skrivningarna om vissa medlemsstaters särskilda karaktär. Kunde det kanske ha legat i Finlands intresse att förbehållslöst acceptera den allt starkare solidariteten, en utveckling mot en allians? Den obesvarade frågan är vilka konsekvenser en sådan utveckling skulle få för det transatlantiska samarbetet. Enligt Finland är det inte nödvändigt att utveckla EU till en militärallians, som skulle dubblera Natos roll. Berlin Plus arrangemanget, som ger EU tillgång till Nato-resurser i krishanteringsoperationer är synnerligen viktigt, inte minst i fråga om logistik.

För Finland är det viktigt att EU och dess säkerhetsdimension inte utvecklas till något som konkurrerar med eller ersätter säkerhetssamarbetet mellan Förenta staterna och Europa. Detta är viktigt för säkerheten i Finland och i Europa samt i ansträngningarna för att lösa internationella problem, betonade statsminister Matti Vanhanen presenterade 2004 års säkerhetspolitiska redogöresle i riksdagen. Jag vill uppmärksamma er på att dessa redogörelser eller vitböcker, som läggs fram en gång per mandatperiod, är det centrala styrinstrumentet av Finlands säkerhets- och försvarspolitik.

För att ännu uppehålla mig i grundfördraget så introducerar det ett så kallat strukturerat samarbete, som skall upprättas av de medlemsstater, som uppfyller högre krav på militära resurser och som har gjort mera bindande åtaganden på detta område med tanke på de mest krävande uppdragen. Finland vill aktivt medverka till ett permanent strukturerat samarbete som främjar utformningen av unionens militära kapacitet. För Finland har det varit viktigt att EU:s krishanteringsförmåga utformas så att alla medlemsländer, som har vilja och förmåga, har rätt att medverka.

Trots att grundfördragets öde är synnerligen oklart har det varit möjligt att med stöd av gällande fördrag i praktiken verkställa nya åtagandena inom säkerhets- och försvarspolitiken. Det är mot denna bakgrund inrättandet av EU:s snabbinsatsstyrkor, eller stridsgrupper, skall ses. Finland kommer att delta i två av EU:s snabbinsatsstyrkor, den ena under Sveriges ledning och den andra under ledning av Tyskland.

I den av Sverige ledda styrkan, som kommer att stå klar år 2008 kommer utöver Finland Norge och Estland att ingå. Denna får därmed en nordisk profil – Danmark kan ju inte delta då landet står utanför EU:s arbete med internationell krishantering. I den tyskledda styrkan kommer Holland och Finland att ingå och den blir den första multilaterala styrkan som träder i beredskap redan den 1.1.2007.

Multilateralt samarbete inom ramen för snabbinsatsstyrkor kräver både djuphet och närhet i samarbetet. Snabb medverkan i krävande uppdrag förutsätter samövningar i en helt annan utsträckning än vad som behövts för traditionella fredstrupper. Snabbhetskravet ställer också alldeles nya krav på synkroniserat beslutsfattande, på EU-nivå och i de länder som medverkar i en gemensam snabbinsatsstyrka. I varje enskilt land ställs stora prov på samverkan i beslutsfattandet mellan regering och riksdag och med medverkan av försvarsmakterna i utarbetandet av beslutsunderlaget. Det säger sig självt att vi har att se fram emot en ny historisk fas av nära samverkan över riksgränserna mellan politiska beslutsfattare och myndigheter i de länder, som samarbetar inom en gemensam multinationell styrka. Detta förstärker också samarbetet mellan Finland och Norge.

I anslutning till inrättandet av EU:s snabbinsatsstyrkor har Finland haft skäl att förnya sin lagstiftning om militär krishantering. Lagstiftningsarbetet blev oväntat svårt på grund av en delikat balansgång ur konstitutionell synvinkel vad beträffar presidenten och regeringens kompetens. Därför är arbetet ännu inte slutfört, trots att försvarsmakten har ett akut behov av den nya lagen för att kunna gå vidare i rekryteringen av soldater för den tyskledda styrkan.

Den nya lagen behövs av flera skäl. Ett är mandat-frågan. Det primära målet också i den nya lagen är att få FN:s bemyndigande för de operationer i vilka Finland medverkar. Men kravet är inte ovillkorligt. Utrymme lämnas för att i exceptionella situationer medverka i en operation utan FN-mandat, ifall en sådan är nödvändig av t.ex. humanitära skäl eller om en utebliven operation skulle leda till att konflikten eskalerar till ett regionalt krig, eller kanske att ett folkmord hotar. Enligt den nya lagen kan Finland delta i militär krishantering – jag citerar- «som har bemyndigats av Förenta Nationerna säkerhetsråd eller undantagsvis i annan internationell militär krishantering som syftar till att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet eller till att stöda humanitär hjälpverksamhet eller skydda civilbefolkningen med beaktande av målsättningen för och principerna i Förenta nationernas stadga samt övriga regler i den internationella rätten.» Citatet slut.

En intressant bakgrundsdetalj är att Finland sedan år 2000 två gånger varit tvungen att avstå från medverkan på grund av att den föråldrade lagstiftningen förutsatte FN-mandat. I det ena fallet gällde det ett av Norge lett observationsuppdrag i Nuba-bergen i Sudan. Det andra fallet var en operation i Darfur i Sudan som startades av Afrikanska Unionen och som EU stödde. FN:s mandat gavs först i ett senare skede. Dessa båda fall ger belysning till varför Finland behöver en flexiblare lagstiftning.

Ett andra skäl till den nya lagen är nödvändigheten att anpassa regelerna för användningen av maktmedel till vad som gäller hos våra partner i t.ex. EU:s snabbinsatsstyrkor eller i Nato-uppdrag. Finland har av hävd haft en klart mera restriktiv inställning än jämförbara länder. Nu moderniseras lagen så att användningen av maktmedel anpassas till vad som är nödvändigt med tanke på uppdraget.

Ett tredje viktigt skäl är att garantera en snabb beslutsprocess för ibruktagande av EU:s snabbinsatsstyrkor. Viktigt är att en redogörelse skall ges till riksdagen om det är fråga om militärt särskilt krävande krishanteringsuppdrag eller uppdrag som inte baserar sig på bemyndigande från FN:s säkerhetsråd. Också innan en beredskapsperiod börjar för en EU-snabbinsatsstyrka med finsk medverkan, skall en redogörelse ges till riksdagen. Om styrkan skall tas i aktivt bruk i en akut krishantering räcker det med att regeringen hör riksdagens utrikesutskott. Slutligt beslut fattas av presidenten.

Bästa åhörare

Jag har uppehållit mig rätt länge vid Finlands medverkan i internationell krishantering för att visa att vi bär vår del av bördan på ett internationellt plan, trots att vi betonar territorialförsvarets fortsatta relevans. I själva verket hör Finland till de länder som har det största antalet soldater i internationella operationer räknat per capita, bland EU-länderna näst mest efter Storbritannien. Det kan synas som en paradox att Finland i förhållande till sin storlek bidrar mera till Natos krishanteringsoperationer än de flesta av medlemsländerna, och att vi ytterligare förstärker vår förmåga att delta.

I februari 2006 hade Finland 753 personer i fredsbevarande uppdrag. De flesta medverkar i Nato-operationer med fullmakt från FN. Vi har 450 finländare i KFOR i Kosovo samt ca 100 i ISAF i Afganistan, i nära samarbete med Norge. I EU:s Bosnien-operation Althea har vi 178 personer. I Afrika har Finland rätt begränsade erfarenheter och det återstår att se vad vårt ansvar inför FN och EU kan kräva av oss i exempelvis Kongo eller Sudan.

Värderade åhörare

Jag sade redan i början att historien skyndar långsamt i fråga om försvarspolitiska paradigm. Detta gäller i högsta grad Finlands syn på behovet av ett territoriellt försvar. Ur vår synvinkel är den senaste femtonårsperioden utan kallt krig endast ett ögonblick i historien.

Vad beträffar sannolikheterna för att militärt angrepp riktat mot Finland under den nu överskådliga tiden gör vi säkert inte någon annan bedömning än t.ex. Norge och Sverige. I fråga om Ryssland har vi säkert en likartad bedömning av förmåga och avsikt, capability and intention.

Ingen av de nordiska länderna vill militarisera relationerna till Ryssland. Liksom Norge har Finland stora förväntningar på de ekonomiska relationerna med Ryssland, som utvecklats på ett utmärkt sätt. Exporten har de två senaste åren vuxit med ca 25-30% och Ryssland är tillsammans med Tyskland och Sverige vår viktigaste handelspartner. Också investeringarna i Ryssland växer och kommer att få en ny kraftig stimulans den dag då Ryssland blir medlem i världshandelsorganisationen WTO. I den globaliserade världsekonomin finns det stora fördelar i att ha starka tillväxtekonomier i närområdet. För Finland är det viktigt att Ryssland ekonomiskt integreras med väst, fortsätter sin utveckling mot marknadsekonomi samt förstärker sin demokrati genom bl.a. rättsstatliga reformer. En sådan utveckling gagnar samtidigt säkerheten i hela regionen.

Jag vill också betona att Finlands regering gör bedömningen att säkerheten i Finlands näromgivning utvecklats positivt under 2000-talet. EU:s utvidgning har stabiliserat Europa. De baltiska ländernas Nato-medlemskap är också positivt med tanke på stabiliteten.

Trenden i Europa har blivit att avveckla det klassiska territorialförsvaret och i dess ställe uppbygga flexibla insatsförsvar anpassat för samarbete internationellt. Varför kan då t.ex. Norge och Sverige avveckla territorialförsvaret men inte Finland? Kommendören för Försvarsmakten, amiral Juhani Kaskeala har belyst frågan med i iakttagelsen att Sverige är geopolitiskt så skyddat att det skulle behövs en verklig omvälvning av läget i norra Europa innan ett allvarligt militärt hot skulle riktas mot Sverige.

Om jag tillåts tolka honom ligger skillnaden i Finlands 1300 km lång gräns med Ryssland. Ur Finlands synvinkel är Ryssland fortsättningsvis en stormakt försedd med kärnvapen bland vilka inte minst de taktiska bekymrar. Regeringen gör bedömningen att de ryska markstridskrafternas materiel i Leningrads militärdistrikt kommer att vara fortsatt stark ännu i många år. Koncentreringen av resurser på förband för kontinuerlig beredskap ser ut att ha lyckats. I distriktet finns relativt mycket luftvapensmaterial och den används nu effektivare än för några år sedan. Den senaste tidens ekonomiska uppsving har förbättrat utbildning och övningar inom de väpnade styrkorna. Försvarsbudgeten har vuxit år för år sedan år 2000 men de väpnade styrkorna kan se fram emot att få ny krigsmateriel i större omfattning först i mitten av 2010-talet.

Ryssland upprätthåller en avsevärd militär beredskap i både S:t Petersburgsområdet och på Kola halvön samtidigt som Kaliningrad också forstättningsvis spelar en viktig roll. Slutsatsen ur Finlands synvinkel är att så länge det finns förmåga, capability, på den ryska sidan är det onödigt att spekulera i hur intentionerna kunde utvecklas på kortare eller längre sikt. Existensen av förmåga ger Finland skäl att skynda långsamt i sin prövning av territorialförsvarets framtida relevans, särskilt som upprätthållandet av det inte hotar någon utan bidrar till bättre förutsägbarhet och säkerhet i hela närområdet. Somliga ser också ett samband mellan upprätthållandet av territorialförsvaret och Finlands status som ett militärt alliansfritt land.

Det skall också framhållas att en eventuell återuppbyggnad av ett avvecklat territorialförsvar baserat på värnplikt skulle vara båda tids- och kostnadskrävande. Ett beslut om en återuppbyggnad i en försämrad säkerhetspolitisk situation kunde av omgivningen tolkas som onödigt dramatiskt, i synnerhet i jämförelse med ett kontinuerligt upprätthållande och en steg för steg modernisering och rationalisering av territorialförsvaret så att det också tillgodoser internationella samarbetsbehov och förmår besvara nya asymmetriska hot.

I sin redogörelse beskriver den finska regeringen tre kris- eller hotmodeller, som används vid försvarsplaneringen:

 en regional kris, som kan ha följdverkningar för Finland

 politisk, ekonomisk och militär påtryckning, som kan inbegripa hot med militära maktmedel och begränsad användning av sådana

 användning av militära maktmedel, vilket kan innebära ett strategiskt överfall eller ett anfall som inleds med ett strategiskt överfall och som görs i syfte att erövra områden.

Därtill innefattar försvarsplaneringen också förberedelser, som syftar till att i samarbete med de övriga myndigheterna förhindra att den asymmetriska krigföringens metoder riktas mot samhället eller begränsa följderna av sådana eventuella angrepp.

De krigstida trupperna indelas i territoriella och operativa trupper. De territoriella truppernas styrka kommer att vara ca 250 000 man och de operativa styrkornas ca 100 000 man. Det frivilliga försvaret kommer att förstärkas genom att bilda landskapstrupper, som skall ingå i de krigstida territoriella trupperna. Därtill utreds utbildning av de frivilliga landskapstrupperna för samarbete med civila myndigheter i insatser vid undantagstillstånd och civila krissituationer.

Finlands regering har uppfattningen att allmän värnplikt förenad med territorialt försvar är det mest kostnadseffektiva sättet att organisera försvaret på ett trovärdigt sätt. Samtidigt kan detta försvar utbilda utmärkta trupper för internationella behov, också krävande sådana. Därtill räknar sig också Finland som en av världens ledande nationer då det gäller att göra försvaret nätverksbaserat med hjälp av modern teknologi. Här har vi haft draghjälp av Nokia.

Värderade åhörare

Debatten i Finland om den militära alliansfriheten har väcker uppmärksamhet i våra grannländer, senast i samband med presidentvalet. Ett eventuellt medlemskap i Nato har varit föremål för utredningar. Efter att den parlamentariska säkerhetsgruppen lade fram sitt betänkande våren 2004 och regeringen fastslagit sin säkerhetspolitiska redogörelse till riksdagen är det uppenbart att Finland inte i den nuvarande situationen kommer att använda den s.k. Nato-optionen. Däremot kommer en ansökan om medlemskap i Nato att kvarstå som en möjlighet i Finlands säkerhets- och försvarspolitik också i fortsättningen.

Under de närmaste åren ligger utmaningarna främst i ett utveckla förmågan till medverkan i EU:s krishantering och att avdela resurser för detta. Samtidigt utvecklas också samarbetet med Nato via EU och inom ramen för fredspartnerskapet. Detta skall ske samtidigt som också försvaret berörs av de rationaliseringskrav som uppställts för hela den offentliga förvaltningen.
Som EU-medlem vill Finland befrämja goda transatlantiska relationer som en viktig faktor i förstärkandet av fred och säkerhet i Europa, inte minst de det gäller att bekämpa terrorism och spridning av massförstörelsevapen.
Värderade åhörare

Sammanfattningsvis kunde sägas att Finlands säkerhets- och försvarspolitik enligt regeringens redogörelse baserar sig på tre grundläggande element; militär alliansfrihet, ett trovärdigt nationellt försvar och en aktiv medverkan i EU:s säkerhets- och försvarspolitik, som upprätthåller en stark transatlantisk relation.

Foredrag i Oslo Militære Samfund
27. november 2000.

UTVECKLANDET AV DET FINLÄNSKA FÖRSVARET UNDER BÖRJAN AV ÅR 2000
Ved CHEFEN FÖR HUVUDSTABEN
GENERALLÖJTNANT ILKKA HOLLO

 Ärade åhörare, bästa damer och herrar!

För det första önskar jag uttrycka min tacksamhet över att man har berett mig tillfälle att hålla detta anförande här vid Oslo Militär Samfund. Det är mig en ära att i en så här högtidlig omgivning få komma med några belysande uppgifter om det finländska försvarets framtidsutsikter och utveckling.                                                                                            X                   X

 

I den finländska regeringens redogörelse till riksdagen i mars 1997 beskrivs säkerhetsutvecklingen i Europa och Finlands försvar. I och med denna redogörelse sattes en betydande strukturomvandling igång inom det finländska försvaret. I redogörelsen framfördes att strukturomvandlingens framåtskridande skulle granskas nästa gång år 2001. Det är nu tid för denna granskning.

 

Jag skall i mitt framförande göra en översikt över försvarsmaktens utveckling under åren 2001-2008. Översikten baserar sig på av Huvudstaben uppgjorda kalkyler, utredningar och planer. Dessa hänför sig till ett mera omfattande av statsrådet dirigerat granskningsarbete, som väntas bli färdigt under inkommande sommar.

 

 

Redogörelsen från år 1997 var den första försvarsutredningen i Finland, vilken tidsmässigt anpassades till såväl riksdagens som regeringens tidtabell. Dessutom förlades den till tidpunkten för den statliga förvaltningens offentliga planeringstidsschema. I Finland ordnas riksdagsval vart fjärde år. Statsrådet planerar utgiftsramarna för alla förvaltningsgrenar på fyra års sikt.

 

Inom ramen för denna period kan man på ett ändamålsenligt sätt placera långsiktsplaneringen vid försvarsmakten. Försvarsmaktens långsiktsplan som godkänts detta år har som utgångspunkt haft regogörelsen från 1997. Dessutom har denna långsiktsplan utgjort en grund för forskning och utredningar inför den justering (granskning) som äger rum år 2001.

 

Detsamma kan upprepas mellan åren 2001 och 2005. I och med att regeringens program binds vid den av riksdagen godkända redogörelsen, såsom man i programmet för statsminister Paavo Lipponens andra regering har konstaterat, finns det förutsättningar för ett långsiktigt och planmässigt utvecklande av försvarsmakten.

 

Enligt redogörelsen av år 1997 bör man vid granskningen 2001:

 

  • redogöra för de inom det finländska säkerhetspolitiska läget skedda förändringarna, speciellt utvecklingen av krishanteringen inom Europeiska unionen, samt precisera inverkningen av förändringarna genom att jämföra dem med de i redogörelsen från 1997 uppställda prestationskraven
  • precisera de till försvarsmakten givna prestationskraven och förändringarna i verksamhetsförutsättningarna samt göra en uppskattning av de verkningar som dessa förändringar har på utvecklandet av försvarsmakten
  • klargöra hur strukturförändringen har realiserats hittills, samt framföra eventuella nya linjedragningar för strukturförändring, samt
  • vid behov framlägga justeringar i den försvarspolitiska linjedragningen, finansieringen samt i försvarsmaktens utvecklingsprogram.

Jag ger först en kort översikt över vår säkerhetspolitiska miljö och de grundläggande värdena för det finländska militära försvaret.

 

Under det senaste årtiondet har det skett betydande förändringar inom det säkerhetspolitiska läget i Europa. Speciellt Mellaneuropa har genomgått en stor förändring. På internationellt plan har man i Europa startat krishanteringsoperationer för att trygga de mänskliga grundrättigheterna. Denna utveckling har återspeglats i form av betydande omvälvningar inom många länders försvarsmakter.

 

Det är svårt att specificera någon speciell tidpunkt, som kunde ses som ett slut på detta omfattande brytningsskede. Ingen kan ens ana sig till hur detta årtionde kommer att gestalta sig. Inom den mångsidiga omvälvnings-processen bör man kunna finna de riktiga rättesnörena även för det framtida utvecklandet av det finländska försvaret.

 

Verkningarna av de militära förändringarna inom det europeiska säkerhetspolitiska läget har märkts i olika styrka runtom i Europa. De militära grundfaktornerna inom våra närområden som inverkar på det finländska försvaret har inte i nämnvärd grad förändrats. Östersjöområdets strategiska betydelse har ökat, också inom Finlands närområden. Inom vår säkerhetspolitiska miljö finns alltjämt osäkerhetsfaktorer, varför Finland genom en långsiktig utveckling av sitt militära försvar för sin del kan bidra till att minska uppkomsten av hot mot säkerheten och av kriser.

 

I enlighet med statsrådets redogörelse av år 1997 är de centrala principerna inom Finlands militära försvar alltjämt militär alliansfrihet, en trovärdig nationell försvarsförmåga, ett hela riket omfattande försvar, allmän värnplikt och de i lag för försvarsmkaten stadgade uppgifterna.

 

Ett flertal enkäter som gjorts under de senaste åren har visat att försvarsmakten bland folket uppfattas som en av de högst värderade institutionerna – så speciellt bland ungdomarna. Stabiliteten inom försvarsmaktens verksamhet, trots alla samhälleliga omvälvningar, är en bidragande faktor till att höja uppskattningen. Planeringen av det militära försvaret kan och får ej vara kortsiktig, ryckig eller trångsynt.

 

Under tiden för det kalla kriget var försvarsmakten i första hand tvungen att inrikta sig på att kunna verka inom en konstellation av omfattande allmän-europeisk kris.
Alltsedan början av 1997 har den huvudsakliga målsättningen för strukturförändringen inom det finländska militära försvaret varit att anpassa försvarssystemet till den förändrade säkerhetsmiljön.                                                                                X  X         X

 

 

De moderna vapenmakterna reagerar snabbt och selektivt, samt befinner sig i ständig beredskap att med kort varsel kunna agera med tillbudsstående trupper och system. Under 1980 och -90 -talet kunde inte vår försvarsmakt uppvisa en dylik, trovärdig och förebyggande försvarsberedskap.

 

Förändringarna i säkerhetsstrukturen inom vår närmiljö inverkar på våra egna beslut. Även om den Europeiska unionens roll som befrämjare av en allmän-

europeisk stabilitet blir allt mer betydande, kan man ändå inte inom en nära framtid skönja en situation, där Unionen skulle agera som garant för den europeiska säkerheten. Därför är en trovärdig, nationell finländsk försvarsförmåga alltjämt en faktor som stärker den allmänna stabiliteten.

 

Historien visar att nästan allt är möjligt, även en förnuftsvidrig situationsutveckling. Därför bör man vid granskningen av den säkerhetspolitiska miljön inkludera olika scenarier och riskkalkyler. På basis av säkerhetssituationen, utvärderingen av olika kriser samt på basis av uppskattningar på lång sikt är de mest sannolika kris- och hotmodellerna, och sålunda också de som i första hand dirigerar försvarsplaneringen (de som vi ser på bilden här):

 

  1. en kris inom ett närområde, som kan ha återverkningar på Finland eller en så kallad spegelkris
  2. politisk, ekonomisk och militär påtryckning, som kan åtföljas av militärt hot samt begränsad användning av militär styrka
  3. strategiskt angrepp ämnat att överrumpla och tvinga rikets ledning till önskade lösningar genom att lamslå de för samhället livsviktiga funktionerna samt försvarssystemet samt
  4. storskalig offensiv, vars mål är att erövra strategiskt viktiga områden eller utnyttja Finlands territorium mot tredje part.

 

Det är svårt att göra upp någon heltäckande modell för uppkomsten avpegelkris. Territoriella tvister, gränstvister, etniska band, stora skillnader i levnadsstandarden, försämrade inkomstmöjligheter samt många andra bakgrundsfaktorer kan tillspetsas för att sedan utmynna i en kris.

 

Nuförtiden utgör också den utbredda användningen av informationskrigföring ett hot. Dessa hot berör hela samhället och därför bör försvarsmakten kunna stöda de övriga myndigheterna.

 

Under de närmaste åren kommer hotbilden av ett strategiskt angrepp att ställa de största kraven på utvecklandet av försvaret. Vid utvecklandet av försvarsberedskapen och prestationsförmågan fokuserar man därför just på ett trovärdigt förebyggande av ett strategiskt angrepp och en trovärdig avvärjningsförmåga. En dylik försvarsberedskap är tillräckligt effektiv även med tanke på lindrigare kris- och hotsituationer.

 

Inom det finländska militära försvaret måste man dock beakta det mest krävande möjliga alternativet – avvärjandet av en storskalig offensiv.
I samband med omstruktureringen har man påbörjat processen med att uppdatera systemet för ett riksomfattande försvar. Trupper utrustade med föråldrad materiel har uteslutits ur planerna. Den totala styrkan för kristida trupper minskas från 540 000 soldater till 430 000. På detta sätt föryngras styrkorna att motsvara de krav som dagens krigföring ställer.

 

Finland hör till de största länderna i Europa vad arealen beträffar, men med tanke på folkmängden är vi ett av de minsta. Ett heltäckande territoriellt försvar fordrar också i framtiden en relativt stor truppnumerär och detta system kan upprätthållas endast på basis av en allmän värnplikt. Just därför baserar sig vårt trovärdiga nationella försvar på en allmän värnplikt och ett territoriellt försvarssystem. Det finns inga andra alternativ för oss finländare. Över 80 % av den finländska manliga befolkningen fullgör sin värnplikt. Också kvinnorna har mer och mer gått in för att frivilligt fullgöra militärtjänst. Ett system med valbar (selektiv) värnplikt passar inte in på våra förhållanden.

Beväringstjänsten är av speciell betydelse för upprätthållandet av vår försvarsvilja. Den är också i vidare bemärkelse viktig som en faktor inom utbildningen och så har den en samhällelig betydelse i den meningen att den bidrar till att skapa mera jämliket. Försvarandet av Finland upplevs som en för hela det finska folket gemensam sak.

 

 

Jag skall i det följande beskriva startandet av och framtidsutsikterna för omstruktureringsarbetet inom den finländska försvarsmakten. Försvarsmakten står just nu i beråd att genomföra den mest omfattande omstruktureringen på många årtionden. Omstruktureringen av det militära försvaret påbörjades i enlighet med statsrådets redogörelse till riksdagen 1997. Med tanke på utvecklingen av säkerhetsmiljön har den en såväl nationell som internationell dimension.

 

En central målsättning inom den omstrukturering som beskrivs i redogörelsen 1997 är att utveckla försvarssystemets beredskap och reaktionsförmåga så att man fram till år 2005 skapar en trovärdig avvärjningsförmåga mot ett strategiskt angrepp. Dessutom skulle man utveckla beredskap att delta i internationella krishanteringsuppdrag och upprätthålla en försvarsberedskap mot en storskalig offensiv som i huvudsak motsvarar 1997 års nivå.

 

För uppnåendet av målsättningen har man förflyttat tyngdpunkten för försvarsmaktens resurser från utvecklandet av avvärjningsberedskapen mot en storskalig offensiv till förebyggandet och stärkandet av avvärjningsförmågan mot ett strategiskt angrepp. Detta har medfört att man allt mer börjat fästa uppmärksamheten vid kvalitet och teknisk nivå. Omstruktureringen av försvarssystemet har i omfattande grad berört försvarsmaktens organisation, funktionella och materiella beredskap samt utbildning och personal.

 

Under omstruktureringens första skede har man förnyat beväringarnas tjänstgöringssystem och utbildningsorganisationen. Dessutom har ledarkedjorna förkortats, förvaltningssystemet rationaliserats och man har skapat förutsättningar för genomförandet av materiella projekt som strävar till att förbättra beredskapen och reaktionsförmågan.

 

Bland den avlönade personalen har 1820 personer överflyttats i nya uppgifter. Av dessa har 550 bytt tjänstgöringsort. Försvarsmakten har överlåtit över 100 000 kvadratmeter verksamhetsutrymmen, över 2000 hektar garnisonsområden och 12 öar inom kustområdet. Två truppförband och nio truppenheter har antingen dragits in eller flyttats till annan ort. Dessa förändringar är ovanligt drastiska med tanke på vår statsförvaltning.

 

Det är ingalunda oproblematiskt att genomföra en så vittomfattande omstrukturering. Realiserandet av förändringarna kräver speciellt i begynnelseskedet stora resurser. Ändå har man gjort avkall på de i redogörelsen föreslagna finansieringsförslagen och dragit in på försvarsmaktens anslag. För att lösa denna ekvation har man varit tvungen att göra viktiga och till och med svåra val. Användningen av resurserna har under åren 1998-2000 fokuserats på att trygga funktionsdugligheten av det nya bevärings-utbildningssystemet samt på utvecklandet av den internationella krishanteringsförmågan.

 

 

Man fortsätter med omstruktureringen längs den i statsrådets redogörelse 1997 utstakade vägen. Försvarsförmågan fokoseras på att kunna svara på snabbt uppkommande hot.

 

De mest centrala målsättningarna inom utvecklandet av det finländska försvaret och den militära krishanteringen är förebyggandet och avvärjandet av ett strategiskt anfall, en samarbetsförmåga inom målsättningen för den europeiska krishanterings-verksamheten som motsvarar allmäneuropeisk nivå, ett försvarssystem som motsvarar försvarsbehoven samt en balansering av försvarsmaktens uppgifter och resurser.

 

På basis av det ovan framförda ligger tyngdpunkten för utvecklandet av vårt försvarssystem under åren 2001 – 2008 på följande faktorer:

  • behärskandet av säkerhetssituationen och en förutseende
  • försvarsplanering
  • arméns, marinens och flygvapnets beredskapsbrigader
  • en kompatibel militär krishanteringsförmåga och
  • ett militärekonomiskt system inom informationssamhället
  • och tryggandet av funktionsdugligheten.

 

Upprätthållandet av ett försvar som förmår förebygga kriser och hot och ett höjande av försvarsberedskapen förutsätter att man erhåller tillräckligt med uppgifter och i rätt tid om säkerhetsmiljön. Det ställs allt högre krav på beredskapen och prestandan inom underrättelse-, övervaknings- och ledningssystemen med tanke påi förhand för att man skall kunna utnyttja de samhälleliga resurserna vid förebyggandet och avvärjandet av en storskalig offensiv.

 

För att administrera säkerhetssituationen utvecklas försvarsforskningen, planernigssystemet vid försvarsmakten och funktionsmodellerna för projektplanering. Deltagandet i internationellt samarbete ger större möjligheter till ett förutseende beslutsfattande, men förutsätter samtidigt ett utbyte av viktiga uppgifter om säkerhetssituationen.

 

Inom den pågående omstruktureringen vid försvarsmakten är det fråga om ett viktigt och långt fram i tiden verkande säkerhetspolitiskt beslut. Den statliga ekonomiska förvaltningen har satt upp strikta ramar för realiserandet av reformerna, vilket har ökat trycket på försvarsmakten och dess personal.
Enligt redogörelsen från 1997 bör man på nytt ta upp försvarsanslagen för övervägande allteftersom reformerna framskrider och statsfinanserna förbättras. Det återstår att se huruvida detta kommer att inverka på försvarsanslagen under de närmaste åren. I alla händelser är balanserandet av försvarsanslagen att motsvara försvarsmaktens uppgifter en av de mest centrala utmaningarna vid granskningen (kontrollpunkten) för år 2001. Detta krav på balansgång mellan försvarsmaktens uppgifter och resurser består även i framtiden.

 

X                   X  X

Tyngpunkten för utvecklandet av försvarsmaktens krigstida trupper kvarstår inom armén. Genom att utveckla den materiella beredskapen och utbildningen inom inom arméns, marinens och flygvapnets beredskapsbrigader förbättrar man försvarets förebyggande förmåga och reaktionsberedskap. Beredskapsbrigadernas prestationsförmåga höjs till att motsvara den tekniska utvecklingen och kraven inom säkerhetsmiljön med iakttagande också av de krav på kompatibilitet som ställs av den europeiska krishanteringen. Det territoriella försvarssystemet och förebyggandet och avvärjningsförmågan mot en storskalig offensiv upprätthålls på en nivå som skall svara mot de krav som säkerhetsmiljön ställer och som motsvarar nationens tillbudsstående resurser.

 

Under omstruktureringens andra skede – fram till år 2005 – utvecklas försvarsmaktens materiella beredskap till att motsvara de i redogörelsen uppställda målen. Man betonar kvalitet och teknisk nivå på bekostnaden av kvantiteten. Man fokuserar på arméns beredskapsbrigader och transport-helikoptersystemet samt på försvarsmaktens integrerade underrättelse-, övervaknings- och ledningssystem. Speciellt vad transporthelikopterprojektet anbelangar, väntar man sig fortfarande fördelaktiga lösningar för alla deltagarländer.

 

Marinens och flygvapnets prestationsförmåga uppdateras att motsvara den tekniska utvecklingen. Samtidigt fortsätter man med utvecklandet av personal- och infrastrukturen. Man strävar efter att återgå till ett system med repetitionsövningar som skulle motsvara de krav på beredskap och prestanda som fordras av trupperna och då har man som målsättning att 35 000 reservister årligen borde kallas till reservövningar.

 

 

Utvecklandet av det internationella säkerhetssamarbetet baserar sig på såväl behov som möjligheter. Närvaro av hot om kriser och krig har trappat upp utvecklingen av ett europeiskt krishanternigssamarbete. Det ligger i Finlands intresse att delta i detta samarbete såväl ur säkerhets- som försvarspolitisk synvinkel. Kväsandet av kriser och uppdämning av följdverkningarna är en uppgift där kriserna uppkommer och verkar – man kan inte hålla sig undan och blott visa empati.

 

Det internationella militära samarbetet är en del av Finlands säkerhetspolitik. Deltagandet i internationella krishanteringsoperationer stöder utvecklandet av Finlands egna försvarsberedskap och förstärker den internationella militära samarbetsförmågan. En nationell försvarsförmåga som motsvarar säkerhetsmiljön är en förutsättning och ett stöd för Finlands militära alliansfrihet.

 

 

 

Deltagandet i SFOR- och KFOR-operationerna bidrar till att förbättra kunnandet inom försvarsmakten. Trupperna i Bosnien och Kosovo har krävande uppgifter som också utgör en del av vårt nationella försvar. De trupper som utbildats inom krisområdena representerar till sitt kunnande och sin beredskap det bästa inom försvarsmakten.

 

Efter redogörelsen 1997 har försvarsmaktens lagstadgade uppgifter granskats i avseende till lagen om fredsbevarande. I enlighet med den lag som trädde i kraft i slutet av år 2000 ansvarar försvarsministeriet för den fredsbevarande politiken, skaffar de resurser som behövs för verksamheten och ger försvarsmakten i uppgift att uföra de uppdrag som operationerna kräver. I enlighet med den nya lagen ansvarar försvarsmakten från och med början av nästa år för upprätthållandet av beredskapssystemet i anslutning till den fredsbevarande verksamheten, det nationella operativa ledandet och den allmänna administrationen av verksamheten.

 

Tyngdpunkten för den militära krishanteringen ligger på utvecklandet av krishanteringsförmågan inom Europeiska unionen (EU). Finlands verksamhet har anpassats till EU:s målsättningar att uppnå en militär krishanteringsförmåga före år 2003. EU:s självständiga krishanteringsförmåga förutsätter en effektiv planerings- och beslutsfattningskapacitet.

 

På de staber och trupper som ställs till EU:s förfogande ställs realistiska prestationskrav. De täcker alla EU:s så kallade Petersberg-uppgifter, vilka är räddningstjänstverksamhet, humanitära operationer, fredsbevarande uppdrag och de uppgifter som förutsätts av stridstrupper vid krishantering, inklusive demobilisering.

 

På EU:s kommande staber och trupper ställs realistiska prestationskrav. De omfattar alla EU:s så kallade Petersberg-uppdrag, vilka är räddningstjänst, humanitära operationer, fredsbevarande verksamhet och stridstruppers krishanteringsuppgifter, inklusive demobilisering. Uppdragen förutsätter att Finland kan erbjuda EU alternativa truppenheter.

 

Genom att delta i EU:s militära planeringsprocess kan Finland på möjligast effektivt sätt påverka beslutsfattandet till vår fördel. Utvecklandet av den militära och den civila krishanteringsförmågan koordineras. EU:s utrikes- och säkerhetspolitiska målsättningar anger riktlinjerna för deltagandets och samarbetets utveckling. Finland bereder sig att enligt separat beslut ställa sammanlagt 1500 man till förfogande för EU:s krishanteringsoperationer.

 

Det centrala redskapet i utvecklandet av en nordisk krishanteringsförmåga är NORDCAPS (Nordic Coordinated Arrangements for Military Peace Support). Den viktigaste målsättningen är att kunna bilda samnordiska trupper för kris-

hanteringsoperationer ledda av FN, EU och Nato.

 

Det nordiska samarbetet och Natos Partnerskap för Fred-program erbjuder internationella utbildnings- och övningsmöjligheter. I enlighet med våra nationella intressen koncentreras truppernas övningsdeltagande till våra närområden. Personalen utbildas på stabsövningar och kurser i samma utsträckning som tidigare. Utvecklandet av krishanteringen inom EU torde öka försvarssamarbetet med medlemsstaternas även då det gäller utbildning. De gemensamma övningarna med de övriga nordiska länderna ökar och görs mer mångsidiga.

 

Vår inhemska försvarsindustri genomgår just nu en omstrukturering och eftersöker internationellt samarbete. En modern och kunnig försvarsindustri utgör en väsentlig del av försvarsberedskapen. Ju konkurrenskraftigare den finländska industrin är på den internationella marknaden, desto säkrare är den logistiska grunden för vårt eget försvar.

 

Ärade åhörare

 

Omstruktureringen av försvarsmakten har inletts i enlighet med de riktlinjer som fastställts i 1997 års redogörelse. Under åren 1997-2000 har det genomförts en serie ansenliga reformer, som har skapat förutsättningar för att utvecklandet av försvarsmaktens prestationsförmåga så att den motsvarar de krav som fastställts.

 

Det är i rättan tid vi börjat ominrikta utvecklingsarbetet från kvantitet till kvalitet. De pågående, storskaliga strukturella reformerna inom försvaret och uppföljandet av dessa bör slutföras inom sju till åtta år. Den kontrollpunktsmetod som framställs i Statsrådets år 1997 givna redogörelse motsvarar väl försvarssystemets utvecklingsbehov och -möjligheter.

 

Säkerhetsomgivningens utveckling och de i Europa genomförda försvarspolitiska lösningarna har visat att våra linjedragningar från år 1997 beträffande grunderna för utvecklandet av försvaret är de rätta samt tidsmässigt motiverade. Omstruktureringen skapar förutsättningar för att producera den beredskap, reaktionsförmåga och flexibla användbarhet som krävs av vår försvarsförmåga.

 

Finland upprätthåller ett trovärdigt försvar som samtidigt stöder hela det nordiska områdets stabilitet. Finlands försvarslösning omfattar försvar av hela landet. Dess viktigaste förutsättning är allmän värnplikt. Ett land som befinner sig i gränszonen mellan öst och väst kan inte förebygga en krissituation genom att ställa sin tillit till en till antalat begränsad yrkesarmé som saknar reserver. Av denna orsak utbildar vi i praktiken nästan hela den manliga åldersklassen och nuförtiden även frivilliga kvinnor för olika krishanteringsuppgifter.

 

I ljuset av senaste tids säkerhets- och försvarspolitiska utveckling bör Finland fortsätta omstruktureringen av försvarsmakten och uppfylla de ökade kraven på stärkt krishanteringsförmåga. Dessa målsättningar stöder varandra bättre än tidigare. Finland har förbundit sig att utveckla krishanteringsförmågan inom den Europeiska unionen och deltar däri jämspelt och maximalt. Intensifierandet av EU:s och Natos samarbete, som utgör grunden för unionens krishanteringsförmåga, främjar samtidigt Finlands samarbete med Nato. De nordiska ländernas traditionellt nära och öppna förhållanden skapar hållbara grunder för gynnandet av detta samarbete även i framtiden.

Tack.